FT TT SR FR ÖR KT TT PE formernas försvar. Vi, för vår del, som så många gånger haft dessa frågor å bane, kunna nu ej trötta våra läsare genom upprepandet af hvad vi hundrade gåvger redan sagt och ådagalagt med bevis; hvarföre vi nöja oss med att hänvisa härtill, och endast beklaga, att, då hr J. ej framdragit några nya skäl, vi miste anse hans anörsnden nu lika svaga som alltid. Man finner, att snille i stil på långt när ej-alltid är snille i tankar: Tilläggen vid slutet bestå endast i en promemoria, inlemnad till uppf.-kommitten, om nyttan af den Lärda skolans skiljande (såsom nu är händelsen) från Näriogsskolan; några ord :om nyttan af klasser med särskild lärare; om svårigheten af Läroverkets reform i följd af de nuvarande skolrummens trånga beskaffenhet, hvarvid förf. dock förgäter, att de s. k. festivitetssalar, som finnas i gymnasiistäderna, ganska väl kunde begagnas till lärosalar efter nya methoden; samt slutligen några underrättelser (föru! införda i Upsala Correspondenten och Svensksz Biet) om försökta läroverksombildningar i Tyskland och Frankrike, hvarvid br J., i likhet med flera andra författare och talare, begår de på faktisk okunnighet grundade stora misstaget att anse det undervisningssätt, hvilket begagnas i nya Elementarskolan i Stockholm och derifrån daterar sig, förut hafva varit försökt utomlands. Denna besynnerliga sammanblandning af skolmethoder, som, oaktadt den gemensamm: grundvalen af vexelundervisning (s. k. monitörsväsende, lancastermethod o. s. v.), dock sinsemellan hafva de väsendtligaste olikheter både till anda och form, hvaraf naturligen ett misslyckande kan blifva följden på ena stället och motsatsen på ett annat, är desto mindre att förlåta hos män, som framförallt frambålla det praktiska, och väl då åtminstone borde känna detta. Men ett dylikt det enas tagande för det andrav hafva vi äfven ofta hört göras a ännu närmare hvararn liggahde undervisningsanstalter, så:om Nya Elementarskolan i Stockholm och Krigsakademien på Carlberg, dem personer, som berömt och jemfört dem, väl borde med lättbet hafva kunnat på orten faktiskt studera, och deraf finna dessa tvenne läroverks stora inbördes olikhet. När man likväl tillåter sig att förblanda sådant, hvad kan man icke då söka föroch bortblanda? Det hufvudtbema, hvartill hr J. ofta återkommer, har han i förordet kortligen uttalat med dessa ord: Jag har sökt försvara den odling, som den store Gustaf Adolf, med sina vise rådgifvare, anlagt, och hvilken, sedermera vidmakthållen och utvidgad af andre bland Sveriges ypperste män, under mer än tvenne sekler burit ädla och redbara frukter. Till besvarande af hvad hr J. här yttrar om den store Gustaf Adolf oeh den gamla skolans tvenne sekler, göra vi oss ett nöje att anföra följande ur br Hazelii ofvannämnde skrift, sid. 95—97: Från utmärkte mäns värde kan omöjligen dragas en slutsats om de förhållandens förträfflighet, under hvilka de bildats; ty om stora egenskaper också taga intryck af omgifvande förbållanden, äro de dock icke produkter af dem. Ingen tid har saknat utmärkta män. Skulle vördnaden för dem hindra förbättringar, så hade i bokstaflig mening ingenting nytt skett under so!en. Hvad skulle Oxenstjerna, Skytte och Rudbeck, desse kraftfulle framstegsmän, hvilka så mödosamt genomdrefvo sin tids skolreformer — hvad skulle de hafva svarat, om man hade förebållit dem deras förmätenhet, att vilja förändra skolor, hvilka likväl bildat Birger Jar!, Engelbrecht och Sturarna, att vilja reformera förhållanden, under hvilka Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och de sjelfva bildats? Ett sådant inkast mot Gustaf Adolfs skolreform är alldeles af samma art, som då man, med sednare tiders stora personligheter vill försvara våra skolor. Samma Oxenstjerna, Skytte och Rudbeck, hvilka sannolikt af mången, som ännu fasthöll vid katholska åsigter, ansågos fara med nyhetskram, de prisas nu högt af vårt gamla skolväsendes anhängare, och med nära nog helig vördnad vill man lemna dessa rörelsemäns verk orubbade. Men så är verldens gång! När Rudbeck ankom till Liffland och der beifrade de förfärliga oredorna i kyrkoväsendet och uppfostran, sade man honom, att allt vore i godt skick och att ingenting tarfvade förbättring). Vidare talar man om tvenne seklers erfarenhet, som det gamla skolväsendet har, och att det nya är obepröfvadt. Alldeles obepröfvadt är. numera icke det nya undervisningssättet, då skolor, efter dess plan anlagda, hafva till universitetet afsöndt lärjungar, med särdeles väl vitsordade kunskaper, ocb, hvad som är att lika mycket värdera, bafva ådagalagt det nya undervisningssättets fördelaktiga inflytelse på skoltukten, under det dennas förfall uti de gamla skor lorna af dessas egna anhängare öfverklagas. Men gifvet är, att hvarje ny sak miste hafva mindre erfarenhet för sig, än hvad som är gammalt. Huru kan man förebrå det nya, att det icke är gammalt, och göra detta till skäl för dess förkastande? Skulle man aldrig i verlden hafva antagit något nytt, förrän det kunde uppträda med en lång erfarenhet, så stodo vi-ännu vid: Adams kultur. Ganska riktigt yttrar derföre en reservant vid 1832 års skolrevisionshe