FT TT SR FR ÖR KT TT PE
formernas försvar. Vi, för vår del, som så
många gånger haft dessa frågor å bane, kunna
nu ej trötta våra läsare genom upprepandet af
hvad vi hundrade gåvger redan sagt och ådaga-
lagt med bevis; hvarföre vi nöja oss med att
hänvisa härtill, och endast beklaga, att, då
hr J. ej framdragit några nya skäl, vi miste
anse hans anörsnden nu lika svaga som alltid.
Man finner, att snille i stil på långt när ej-all-
tid är snille i tankar:
Tilläggen vid slutet bestå endast i en pro-
memoria, inlemnad till uppf.-kommitten, om
nyttan af den Lärda skolans skiljande (såsom
nu är händelsen) från Näriogsskolan; några ord
:om nyttan af klasser med särskild lärare; om
svårigheten af Läroverkets reform i följd af
de nuvarande skolrummens trånga beskaffenhet,
hvarvid förf. dock förgäter, att de s. k. festivi-
tetssalar, som finnas i gymnasiistäderna, ganska
väl kunde begagnas till lärosalar efter nya me-
thoden; samt slutligen några underrättelser (föru!
införda i Upsala Correspondenten och Svensksz
Biet) om försökta läroverksombildningar i Tysk-
land och Frankrike, hvarvid br J., i likhet
med flera andra författare och talare, begår de
på faktisk okunnighet grundade stora misstaget
att anse det undervisningssätt, hvilket begagnas
i nya Elementarskolan i Stockholm och der-
ifrån daterar sig, förut hafva varit försökt ut-
omlands. Denna besynnerliga sammanblandning
af skolmethoder, som, oaktadt den gemensamm:
grundvalen af vexelundervisning (s. k. monitörs-
väsende, lancastermethod o. s. v.), dock sins-
emellan hafva de väsendtligaste olikheter både
till anda och form, hvaraf naturligen ett miss-
lyckande kan blifva följden på ena stället och
motsatsen på ett annat, är desto mindre att
förlåta hos män, som framförallt frambålla det
praktiska, och väl då åtminstone borde känna
detta. Men ett dylikt det enas tagande för
det andrav hafva vi äfven ofta hört göras a
ännu närmare hvararn liggahde undervisnings-
anstalter, så:om Nya Elementarskolan i Stock-
holm och Krigsakademien på Carlberg, dem
personer, som berömt och jemfört dem, väl
borde med lättbet hafva kunnat på orten fak-
tiskt studera, och deraf finna dessa tvenne läro-
verks stora inbördes olikhet. När man likväl
tillåter sig att förblanda sådant, hvad kan man
icke då söka för- och bortblanda?
Det hufvudtbema, hvartill hr J. ofta åter-
kommer, har han i förordet kortligen uttalat
med dessa ord: Jag har sökt försvara den od-
ling, som den store Gustaf Adolf, med sina
vise rådgifvare, anlagt, och hvilken, sedermera
vidmakthållen och utvidgad af andre bland Sve-
riges ypperste män, under mer än tvenne sek-
ler burit ädla och redbara frukter. Till besva-
rande af hvad hr J. här yttrar om den store
Gustaf Adolf oeh den gamla skolans tvenne
sekler, göra vi oss ett nöje att anföra föl-
jande ur br Hazelii ofvannämnde skrift, sid.
95—97: Från utmärkte mäns värde kan o-
möjligen dragas en slutsats om de förhållan-
dens förträfflighet, under hvilka de bildats; ty
om stora egenskaper också taga intryck af om-
gifvande förbållanden, äro de dock icke pro-
dukter af dem. Ingen tid har saknat utmärkta
män. Skulle vördnaden för dem hindra för-
bättringar, så hade i bokstaflig mening ingen-
ting nytt skett under so!en. Hvad skulle Oxen-
stjerna, Skytte och Rudbeck, desse kraftfulle
framstegsmän, hvilka så mödosamt genomdrefvo
sin tids skolreformer — hvad skulle de hafva
svarat, om man hade förebållit dem deras för-
mätenhet, att vilja förändra skolor, hvilka lik-
väl bildat Birger Jar!, Engelbrecht och Sturar-
na, att vilja reformera förhållanden, under hvil-
ka Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och de sjelfva
bildats? Ett sådant inkast mot Gustaf Adolfs
skolreform är alldeles af samma art, som då
man, med sednare tiders stora personligheter
vill försvara våra skolor. Samma Oxenstjerna,
Skytte och Rudbeck, hvilka sannolikt af mån-
gen, som ännu fasthöll vid katholska åsigter,
ansågos fara med nyhetskram, de prisas nu högt
af vårt gamla skolväsendes anhängare, och med
nära nog helig vördnad vill man lemna dessa
rörelsemäns verk orubbade. Men så är verl-
dens gång! När Rudbeck ankom till Liffland
och der beifrade de förfärliga oredorna i kyrko-
väsendet och uppfostran, sade man honom, att
allt vore i godt skick och att ingenting tarf-
vade förbättring).
Vidare talar man om tvenne seklers erfaren-
het, som det gamla skolväsendet har, och att
det nya är obepröfvadt. Alldeles obepröfvadt
är. numera icke det nya undervisningssättet,
då skolor, efter dess plan anlagda, hafva till
universitetet afsöndt lärjungar, med särdeles väl
vitsordade kunskaper, ocb, hvad som är att lika
mycket värdera, bafva ådagalagt det nya under-
visningssättets fördelaktiga inflytelse på skoltuk-
ten, under det dennas förfall uti de gamla skor
lorna af dessas egna anhängare öfverklagas. Men
gifvet är, att hvarje ny sak miste hafva min-
dre erfarenhet för sig, än hvad som är gam-
malt. Huru kan man förebrå det nya, att det
icke är gammalt, och göra detta till skäl för
dess förkastande? Skulle man aldrig i verlden
hafva antagit något nytt, förrän det kunde upp-
träda med en lång erfarenhet, så stodo vi-ännu
vid: Adams kultur. Ganska riktigt yttrar der-
före en reservant vid 1832 års skolrevisionshe-