— x XX - xmx
om vi råka i deras händer, deras första omsorg:
plir att åtskilja oss? — Samtyck att taga litet .
försprång, medan jag söker att uppehålla dem.
Frukta icke att man bortsläpar mig från detta
Zand, innan man hunnit försäkra sig om dig.
Michelot är icke en man som åtnöjer sig med!
hälften af sitt rof; då han en gång igenkänt
mig, skall han lätt gissa att det är du, oaktadt
din förklädning; då skall ban börja förfölja äf-
ven dig och under tiden torde man hinna kom-!
ma oss till bjelp.
Dessa ord förmådde ändtligen fröken de
Blanchefort att taga det parti, som de tvin-
gande omständigheterna allena kunde rättfär-
diga.
at Jag ger viks, Marcellin — yttrade hon i
med mycken rörelse; — jag rider emot vår
vän, bergsbon; men för bimlens skull använd
ej något våld!
— Skynda! — skynda! — ropade chevaliern-
Ernestine pådref sin häst, medan Marcellin
höll in sin. Vid gångstigens krökning gaf hon
sin älskare ett sorglist afskedstecken och för-
svann hastigt.
Så snart de förföljande varseblefvo denna ma-
növer, uppho:vo de ett hotande skri och be-
fallde den flyende att stanna. Marcellin låtsa-
de som om han trott att denna befallning gäll-
de honom allena, hvarföre han svängde om sin
bäst, ställde den så alt den stängde vägen och
uppdrog en pistol ur sitt bälte. Med beslut-
sam ton ropade han ned till rättvisans tjenare,
hvilka ej voro på mycket långt afstånd ifrån
honom:
— Den som nalkas e!t enda steg närmare.
Är genast död!
Denna botelse, yttrad med en fast och stadig
röst, som väl kunde tillkännagifva ett oryggligt
beslut, skulle kanske icke varit tillräcklig för
- att få ryttarne från slättbygden att stanna; men
. den utöfvade en åsyftad verkan på prokuratornp