— x XX xmx om vi råka i deras händer, deras första omsorg: plir att åtskilja oss? — Samtyck att taga litet . försprång, medan jag söker att uppehålla dem. Frukta icke att man bortsläpar mig från detta Zand, innan man hunnit försäkra sig om dig. Michelot är icke en man som åtnöjer sig med! hälften af sitt rof; då han en gång igenkänt mig, skall han lätt gissa att det är du, oaktadt din förklädning; då skall ban börja förfölja äfven dig och under tiden torde man hinna kom-! ma oss till bjelp. Dessa ord förmådde ändtligen fröken de Blanchefort att taga det parti, som de tvingande omständigheterna allena kunde rättfärdiga. at Jag ger viks, Marcellin — yttrade hon i med mycken rörelse; — jag rider emot vår vän, bergsbon; men för bimlens skull använd ej något våld! — Skynda! — skynda! — ropade chevaliernErnestine pådref sin häst, medan Marcellin höll in sin. Vid gångstigens krökning gaf hon sin älskare ett sorglist afskedstecken och försvann hastigt. Så snart de förföljande varseblefvo denna manöver, uppho:vo de ett hotande skri och befallde den flyende att stanna. Marcellin låtsade som om han trott att denna befallning gällde honom allena, hvarföre han svängde om sin bäst, ställde den så alt den stängde vägen och uppdrog en pistol ur sitt bälte. Med beslutsam ton ropade han ned till rättvisans tjenare, hvilka ej voro på mycket långt afstånd ifrån honom: — Den som nalkas e!t enda steg närmare. Är genast död! Denna botelse, yttrad med en fast och stadig röst, som väl kunde tillkännagifva ett oryggligt beslut, skulle kanske icke varit tillräcklig för att få ryttarne från slättbygden att stanna; men . den utöfvade en åsyftad verkan på prokuratornp