VV X mmm
mal man och komma honom att säga hvad ban
borde förtiga.
I detsamma drog han sig bort med en oge-
ment förtretad min, och syntes vara besluten
att iakttaga och bibehålla den mest envisa
tystnad.
Våra resande redo imedlertid genom den
sköna och frektbärande dalen, hvarom vi talat,
och deras blickar kunde sträcka sig åt alla si-
dor, i ett omätligt fjerran. Ernestine märkte
att på ungefär en fjerdedels mils afstånd från
det ställe der de nu befunno sig, bildade vä-
gen en vinkel och svängde hastigt in bland de
af Martin-Simon betecknade bergen. Man må-
ste således skynda sig att af magistern erhålla
alla de önskade upplysningarna, innan vägens
svårighet åter gjorde allt samtal omöjligt. Hon
bad Marcellin att hon ensam skulle få språka
med pedagogen, hvarefter hon närmade sig ho-
nom der han gick, funderande för sig sjelf och
kanske glömmande hvad som nyss tilldragit sig.
— Herr Noäl, yttrade hon med vänlig ton;
jag vill icke tro att det är något opassande ji
fall jag frågar om femiljen Simon länge har va-
rit här i landet.
— Jag vägrar icke att underrätta er om
hvad den förstkommande bonde skall kunna
säga er, lika bra som jag, svarade mogistern,
erinrande sg Martin-Simons ord. Jag skall
serna säga er allt hvad jag känner om denna
familj, utan att derföre vilja hvarken påstå el-
ler gå i borgen för något. Fråga miz bara icke
om något mer än hvad man här på orten all-!
mänt känner, ty då kan jag icke ssara er.
— Nå väl, så tala, magister Noö !
— Ni bör således veta att herr Bernard,
om var far till herr Martin, kom hit till bergs-
rakten för några och sextio år sedan. Herdar,
om lefva ännu sedan den tiden och som sågo
Bernard, berätta alt han var en Jiten spenslig
ngling, blek, mager, och klädd i en drägt,
om förr varit präktig, men som nu bestod afl!