VV X mmm mal man och komma honom att säga hvad ban borde förtiga. I detsamma drog han sig bort med en ogement förtretad min, och syntes vara besluten att iakttaga och bibehålla den mest envisa tystnad. Våra resande redo imedlertid genom den sköna och frektbärande dalen, hvarom vi talat, och deras blickar kunde sträcka sig åt alla sidor, i ett omätligt fjerran. Ernestine märkte att på ungefär en fjerdedels mils afstånd från det ställe der de nu befunno sig, bildade vägen en vinkel och svängde hastigt in bland de af Martin-Simon betecknade bergen. Man måste således skynda sig att af magistern erhålla alla de önskade upplysningarna, innan vägens svårighet åter gjorde allt samtal omöjligt. Hon bad Marcellin att hon ensam skulle få språka med pedagogen, hvarefter hon närmade sig honom der han gick, funderande för sig sjelf och kanske glömmande hvad som nyss tilldragit sig. — Herr Noäl, yttrade hon med vänlig ton; jag vill icke tro att det är något opassande ji fall jag frågar om femiljen Simon länge har varit här i landet. — Jag vägrar icke att underrätta er om hvad den förstkommande bonde skall kunna säga er, lika bra som jag, svarade mogistern, erinrande sg Martin-Simons ord. Jag skall serna säga er allt hvad jag känner om denna familj, utan att derföre vilja hvarken påstå eller gå i borgen för något. Fråga miz bara icke om något mer än hvad man här på orten all-! mänt känner, ty då kan jag icke ssara er. — Nå väl, så tala, magister Noö ! — Ni bör således veta att herr Bernard, om var far till herr Martin, kom hit till bergsrakten för några och sextio år sedan. Herdar, om lefva ännu sedan den tiden och som sågo Bernard, berätta alt han var en Jiten spenslig ngling, blek, mager, och klädd i en drägt, om förr varit präktig, men som nu bestod afl!