tillverkar dem, sjelf är den bäste domaren öf ver sitt verk, uan den, som skall nyttja det t. ex. i fråga om ett hus o. s. V. Mot slutet anställer förf. några korta betrak telser öfver Aristoteles statslära i allmänhet dess brist på systematisk uppställning, och egen: skap att utgöra en öfvergångsformstion från der grekiska andan till sednere tiders, hvaruti förf väl fioner en slags heterodoxi, men hvarom har likväl yttrar sig på ett sätt, att det måtte kännas liksom en jordbäfning i de stationäras läger, belst det är från sjelfva Upsala bullret höres, då förf., sid. 339, säger om denna heterodoxi, att deruti dock uppenbarar sig den rikliga insigt och det sunda politiska vett, att tänka ren miste respektera deti verkligheten för hand varande tillståndet, sådant detta nu en gång genom lifvets egen kraft, (la force des choses) 3estaltat si; att den konkreta makt, som detia tillstånd äger uti fidens ande, omöjligen kan öfvervinnas gensm en abstrakt och på en redan föråldrad princip grundad statsthrori, och att fastmera den högre och sanna uppgiften, såväl för filosofen som för den praktiske statsmannen, är den, att icke abstrahera från det en gång historiskt vordna och förhandvarande tillståndet, utan tvärlom falåa sig uti dettan 0. s. v. I sista och 7 8 omnämner förf., huru den grekiska rättsoch statsfilosofien, som ezentligen slutade med Aristoteles, bos stoikerna och epikureerna ö!vergick till problemet om den vise individens abstrakt ideala moralitet, under kristendomeas utveckling (i analogi med macedoniska väldets upplösning och det roemerskas tillväxt), hvarigenom rättsoch statsfilosofiens moderna skick bereddes. Afven i dessa sista SS, den 6 och 7, hafva vi icke funnit något ämne för en kritik, som kan träffa förf.; ty den lilla anmärkning, vi gå att framställa, gäller ett språkbruk hos samtlige fi!osofer. Då nemligen Aristoteles säger, att staten är zoctepon TÅ göre än Åc., och förf. öfversätter detta med orden är till naturen till, förr än åc., så gifva dessa ord åt den vanliga tankegången samma förvillande rigtning, som den olycksaliga termen a prioriv, ty det vanliga språkbruket har uti dylika ord nedlagt en så bestämd syftning att utmärka ett tidsförhållande, att endast den icke missledes, som kärner att Kant uppgifvit blott allmänlighet och nödvändighet såsom det a prioriskas karakter. Denna missledning är (mirabile visu) så stark, att alla bifogade, motsatsen antydande och meningen upplysande termer anses som ocgentliga. Jag ville derföre ödmjukligen föreslå, att termerna a priori, a posteriori och alla med dem beslägtade, samtligen landsförvisades från filosofiens territorium. Om någon skulle tycka att förf., såsom det: heter i förordet, varit nog frikostig mot Plato och Aristoteles; så kunna vi icke sympatisera med honom. Deremot hemställa vi till förf:s! ompröfvande, om det icke skulle kunna gå an vidga planen så, att åtminstone alla de betydligare system-nyarser i rättsoch statsläran,! som i sednare tider blifvit uppställde af enj Grotius, Nobbesius, Tbomasius, Puffendorf, Wolf, Nettelbladt, Heidenreich, Hoffbauer, Rousseau, Kent, Fichte, Schelling, Feuerbach, Hegel, Stahl. m. fl. kunde komma att någorlunda fullständigt genomgås och granskas. Visserligen torde dåj en tredje del blifva erforderlig, men all anledning är att förmoda, det allmänhetens intresse. och deltazande skulle snarare tillän aftaga,! ju närmare vår tid denna historia anrycker, be-! handiad med den grundlighet, hvaraf förl här i första delen gifvit ett så lysande prof. —