tillverkar dem, sjelf är den bäste domaren öf
ver sitt verk, uan den, som skall nyttja det
t. ex. i fråga om ett hus o. s. V.
Mot slutet anställer förf. några korta betrak
telser öfver Aristoteles statslära i allmänhet
dess brist på systematisk uppställning, och egen:
skap att utgöra en öfvergångsformstion från der
grekiska andan till sednere tiders, hvaruti förf
väl fioner en slags heterodoxi, men hvarom har
likväl yttrar sig på ett sätt, att det måtte kän-
nas liksom en jordbäfning i de stationäras lä-
ger, belst det är från sjelfva Upsala bullret hö-
res, då förf., sid. 339, säger om denna hetero-
doxi, att deruti dock uppenbarar sig den rik-
liga insigt och det sunda politiska vett, att tänka
ren miste respektera deti verkligheten för hand
varande tillståndet, sådant detta nu en gång
genom lifvets egen kraft, (la force des choses)
3estaltat si; att den konkreta makt, som detia
tillstånd äger uti fidens ande, omöjligen kan
öfvervinnas gensm en abstrakt och på en redan
föråldrad princip grundad statsthrori, och att
fastmera den högre och sanna uppgiften, såväl
för filosofen som för den praktiske statsmannen,
är den, att icke abstrahera från det en gång
historiskt vordna och förhandvarande tillståndet,
utan tvärlom falåa sig uti dettan 0. s. v.
I sista och 7 8 omnämner förf., huru den
grekiska rätts- och statsfilosofien, som ezentli-
gen slutade med Aristoteles, bos stoikerna
och epikureerna ö!vergick till problemet om
den vise individens abstrakt ideala moralitet,
under kristendomeas utveckling (i analogi med
macedoniska väldets upplösning och det roemer-
skas tillväxt), hvarigenom rätts- och statsfiloso-
fiens moderna skick bereddes.
Afven i dessa sista SS, den 6 och 7, hafva
vi icke funnit något ämne för en kritik, som
kan träffa förf.; ty den lilla anmärkning, vi gå
att framställa, gäller ett språkbruk hos samtlige
fi!osofer. Då nemligen Aristoteles säger, att
staten är zoctepon TÅ göre än Åc., och förf.
öfversätter detta med orden är till naturen till,
förr än åc., så gifva dessa ord åt den vanliga
tankegången samma förvillande rigtning, som
den olycksaliga termen a prioriv, ty det van-
liga språkbruket har uti dylika ord nedlagt en
så bestämd syftning att utmärka ett tidsförhål-
lande, att endast den icke missledes, som kär-
ner att Kant uppgifvit blott allmänlighet och
nödvändighet såsom det a prioriskas karakter.
Denna missledning är (mirabile visu) så stark,
att alla bifogade, motsatsen antydande och me-
ningen upplysande termer anses som ocgentliga.
Jag ville derföre ödmjukligen föreslå, att ter-
merna a priori, a posteriori och alla med dem
beslägtade, samtligen landsförvisades från filo-
sofiens territorium.
Om någon skulle tycka att förf., såsom det:
heter i förordet, varit nog frikostig mot Plato
och Aristoteles; så kunna vi icke sympatisera
med honom. Deremot hemställa vi till förf:s!
ompröfvande, om det icke skulle kunna gå an
vidga planen så, att åtminstone alla de betyd-
ligare system-nyarser i rätts- och statsläran,!
som i sednare tider blifvit uppställde af enj
Grotius, Nobbesius, Tbomasius, Puffendorf, Wolf,
Nettelbladt, Heidenreich, Hoffbauer, Rousseau,
Kent, Fichte, Schelling, Feuerbach, Hegel, Stahl.
m. fl. kunde komma att någorlunda fullständigt
genomgås och granskas. - Visserligen torde dåj
en tredje del blifva erforderlig, men all anled-
ning är att förmoda, det allmänhetens intresse.
och deltazande skulle snarare till- än aftaga,!
ju närmare vår tid denna historia anrycker, be-!
handiad med den grundlighet, hvaraf förl här
i första delen gifvit ett så lysande prof.
—