-OIVET ILL UUCKBVEllS ULYCUKRTIDRAL LIN HUBIVv MID komlighet, då visar man sig i sanning förfallen -under kritiken. Erkännas får imedlertid, att hr lektor Tellboms släng åt tiden,, så omotiveradt yttrande: än är, dock blifvit framsatt med all den mnö-diga försigtighet eller snarare tomhet, som gilfver det oskadlighet i lika hög grad som innehållslöshet. Hen talar sålunda: vÅter ett läroår är förflutet, under hvars lopp det svenska elementarliroverket fått i det hela ostördt fortsätta sitt vigtiga arbete på ungdomens uppfostran och på sin egen utbildning på gammal, völbepröfvad grund. Förbindelsen till tacksambet för denna lycka kännes desto -Hfligare, som den oro, af hvilken vår tid besväras, och hvilken synes på förändrade former grunda alltför stora förhoppningar, äfven åt elementsrläroverket rigtat sina lystna blickar, längtande att få indraga detta i den stora upplösningsprocess, ur hvilken en ny skapelse och dermed återkommande frid och belåenhet förväntas. Hr T. har således i undervisningsverkens föreslagna förbättringar ej möktat upptäcka annat än ,förändrade former; icke tillika och hulfvudsakligen ett förändradt och bättre lif i formerna (t. ex. upptagandet af ynglingens sjelfverksamhet till krafiigare agens, än förut)? Han vet ej af annat än förhoppningar,, d. v. s. osäkra fördelar, då likväl flerårig erfarenhet om ett bättre redan finnes? Det aktningsvärda nitet, att, fotande sig på rent uttalade och icke vederlagda praktiska grundsatser, arbeta på läroverkets förbättring, kallar han att kasta lystna blickar derpå, för att få indraga det iden stora upplösningsprocessen,? Hvad menar hr T. med upplösning? Månne all grundlig reform, all sann förbittrivg förtjenar detta namn såsom ett tiilmäle, då saken endast sker med bortliggande af sådana förutvarande former och tillvarelsesätt, bvilka bevisligen äro skadliga eller dock sämre än det som i stället skall införas? Är hvarje upplösning till sitt begrepp identisk med ondt? Var Fosforismen, i hvars skola br T. blifvit uppåmmad, ett ondt, då den upplöstev en mängd äldre föreställningssätt i poetik och filosofi? Förtjenade Lutherdomen tillmälen såsom ett ondt, då den upplöste och fördref katholici:smer i Sverige? Eller månne hr T. vill gifra Christendomen namn af en stor upplösning:proc:ss (i mening af dåligt epitbet), då den höjde menskligheten ur förutvarande dimmor genom att förskingra (alltså upplösan) dessa? Det är väl sant, att läroverksreformen, hvad betydligheten angår, ej kan jemföras hörmed; men i sin mån och för hvad den är, har den dock samma rätt att icke se sitt humanitetsarbete beiackadt. — Hvad har då hr T. menat med sina måttede hugg? Prof. Hwasser har i sitt program haft en annan olycka. Han har uppsatt några goda premisser, mena hvilka med sina konklusioner leda rakt in på reformernas bang, oaktadt man, med kännedom om förf., bar anledning förmoda, att han velat komma till motsatsen. Hr Hw. talar om de fordrinrar, som ungdomen med skäl har på kulturens vårdare. Den första fordran, säger han, ,är den af aktning för lifvet och för den mångfald af aniag, hvarmed detta utrustar de personliga krafterna. Denna fordran bar ofta af uppfostringssystemerna blifvit kränkt, men den är dock vördnadsvärd och för uppkomsten af verklig bildning alldeles nödvändigp. Slutligen talar ban om vetenskapens skyldighet att respektera lifvets fordringar, och säger: Vetenskapen är väl det ur tron på sanningens helighet utgående sökandet efter det verkligt sanna uli all mensklig kunskap, och utgör således uttrycket af kulturens högsta tendens; men äfven i sitt ädlaste och ifrån passionernas inflytelser mest rena sträfvande fordrar den, såsom redan är sacdt, tankens afsöndring ifrån lifvets conersta förhållanden, och urartar derigenom lätt i verkligheten till en ensidighet, som blir förstörande icke blott för tänkaren sjelf, utan äfven för det bildningens område, der han kan göra sin inflytelse gällande. Men vetenskapen motsvarar hos ytterst få af sina idkare den rena och ideala föreställningen derom. Icke blott passioner f flerfaldig rigtning kunna fördunkla och förvrida den, utan den blir af dem, som utan sann kallelse öfverlemna sig åt dess studier, ofta förvexlad med sina speciella läroformer eller med det blotta sammanhopandet af de kunskaper, inom hvilka den skulle sprida ljus och ordning, och derigenom får den inskränkta sjelfklokheten tillfälle, att i vetenskapens eget vördnadsvärda namn utöfva pedantismens verkligt fruktansvärda förtryck. Vetenskapen, för att å ena sidan vara trogen sin egen böpgre syftning och å den: andra välsignelserikt genomiränga och bestämmande inverka på mensklighetens karakter, behöfver en oupphörligt förnyad försoning med lifvet, och denna försoning är icke möjlig utan under det sednares förnämsta personliga utvecklingsperiod. Vetenskapen förstår sig icke sjelf, om den icke erkänner lifvets helighet och i följd af detta erkännande låter full rättvisa vederfaras detsamma, under sjelfva blomningsakten af dess utveckling,. — När detta allt är sådant, som till mening och resultater noga ansluter sig till Progressisternes läror; så fråga vi: hvad har då br Hw. emot tidehvarfvets progressiva riktnino? Mm han haft vunnits maning mod -— pLR -— po mm OO