-OIVET ILL UUCKBVEllS ULYCUKRTIDRAL LIN HUBIVv MID
komlighet, då visar man sig i sanning förfallen
-under kritiken.
Erkännas får imedlertid, att hr lektor Tell-
boms släng åt tiden,, så omotiveradt yttrande:
än är, dock blifvit framsatt med all den mnö-
-diga försigtighet eller snarare tomhet, som gilf-
ver det oskadlighet i lika hög grad som inne-
hållslöshet. Hen talar sålunda:
vÅter ett läroår är förflutet, under hvars
lopp det svenska elementarliroverket fått i det
hela ostördt fortsätta sitt vigtiga arbete på ung-
domens uppfostran och på sin egen utbildning
på gammal, völbepröfvad grund. Förbindelsen
till tacksambet för denna lycka kännes desto
-Hfligare, som den oro, af hvilken vår tid be-
sväras, och hvilken synes på förändrade for-
mer grunda alltför stora förhoppningar, äfven
åt elementsrläroverket rigtat sina lystna blickar,
längtande att få indraga detta i den stora
upplösningsprocess, ur hvilken en ny ska-
pelse och dermed återkommande frid och belå-
enhet förväntas.
Hr T. har således i undervisningsverkens fö-
reslagna förbättringar ej möktat upptäcka annat
än ,förändrade former; icke tillika och hulf-
vudsakligen ett förändradt och bättre lif i for-
merna (t. ex. upptagandet af ynglingens sjelf-
verksamhet till krafiigare agens, än förut)? Han
vet ej af annat än förhoppningar,, d. v. s.
osäkra fördelar, då likväl flerårig erfarenhet om
ett bättre redan finnes? Det aktningsvärda
nitet, att, fotande sig på rent uttalade och icke
vederlagda praktiska grundsatser, arbeta på läro-
verkets förbättring, kallar han att kasta lystna
blickar derpå, för att få indraga det iden stora
upplösningsprocessen,? Hvad menar hr T. med
upplösning? Månne all grundlig reform, all
sann förbittrivg förtjenar detta namn såsom ett
tiilmäle, då saken endast sker med bortlig-
gande af sådana förutvarande former och till-
varelsesätt, bvilka bevisligen äro skadliga eller
dock sämre än det som i stället skall införas?
Är hvarje upplösning till sitt begrepp identisk
med ondt? Var Fosforismen, i hvars skola br
T. blifvit uppåmmad, ett ondt, då den upplö-
stev en mängd äldre föreställningssätt i poetik
och filosofi? Förtjenade Lutherdomen tillmälen
såsom ett ondt, då den upplöste och fördref
katholici:smer i Sverige? Eller månne hr T.
vill gifra Christendomen namn af en stor upp-
lösning:proc:ss (i mening af dåligt epitbet), då
den höjde menskligheten ur förutvarande dim-
mor genom att förskingra (alltså upplösan) dessa?
Det är väl sant, att läroverksreformen, hvad
betydligheten angår, ej kan jemföras hörmed;
men i sin mån och för hvad den är, har den
dock samma rätt att icke se sitt humanitets-
arbete beiackadt. — Hvad har då hr T. menat
med sina måttede hugg?
Prof. Hwasser har i sitt program haft en an-
nan olycka. Han har uppsatt några goda pre-
misser, mena hvilka med sina konklusioner leda
rakt in på reformernas bang, oaktadt man, med
kännedom om förf., bar anledning förmoda, att
han velat komma till motsatsen. Hr Hw. talar
om de fordrinrar, som ungdomen med skäl har
på kulturens vårdare. Den första fordran,
säger han, ,är den af aktning för lifvet och
för den mångfald af aniag, hvarmed detta ut-
rustar de personliga krafterna. Denna fordran
bar ofta af uppfostringssystemerna blifvit kränkt,
men den är dock vördnadsvärd och för upp-
komsten af verklig bildning alldeles nödvändigp.
Slutligen talar ban om vetenskapens skyldighet
att respektera lifvets fordringar, och säger: Ve-
tenskapen är väl det ur tron på sanningens he-
lighet utgående sökandet efter det verkligt san-
na uli all mensklig kunskap, och utgör således
uttrycket af kulturens högsta tendens; men äf-
ven i sitt ädlaste och ifrån passionernas infly-
telser mest rena sträfvande fordrar den, såsom
redan är sacdt, tankens afsöndring ifrån lifvets
conersta förhållanden, och urartar derigenom
lätt i verkligheten till en ensidighet, som blir
förstörande icke blott för tänkaren sjelf, utan
äfven för det bildningens område, der han kan
göra sin inflytelse gällande. Men vetenskapen
motsvarar hos ytterst få af sina idkare den re-
na och ideala föreställningen derom. Icke blott
passioner f flerfaldig rigtning kunna fördunkla
och förvrida den, utan den blir af dem, som
utan sann kallelse öfverlemna sig åt dess stu-
dier, ofta förvexlad med sina speciella lärofor-
mer eller med det blotta sammanhopandet af
de kunskaper, inom hvilka den skulle sprida
ljus och ordning, och derigenom får den in-
skränkta sjelfklokheten tillfälle, att i vetenska-
pens eget vördnadsvärda namn utöfva pedan-
tismens verkligt fruktansvärda förtryck. Ve-
tenskapen, för att å ena sidan vara trogen sin
egen böpgre syftning och å den: andra välsig-
nelserikt genomiränga och bestämmande inver-
ka på mensklighetens karakter, behöfver en o-
upphörligt förnyad försoning med lifvet, och
denna försoning är icke möjlig utan under det
sednares förnämsta personliga utvecklingsperiod.
Vetenskapen förstår sig icke sjelf, om den icke
erkänner lifvets helighet och i följd af detta
erkännande låter full rättvisa vederfaras det-
samma, under sjelfva blomningsakten af dess
utveckling,. — När detta allt är sådant, som
till mening och resultater noga ansluter sig till
Progressisternes läror; så fråga vi: hvad har då
br Hw. emot tidehvarfvets progressiva rikt-
nino? Mm han haft vunnits maning mod
-— p-
LR
-— po
mm OO