angående Sleswigs ifrågavarande sjelfståndighet. Man erinre sig att Sleswig her under sekler haft gemensamt med Danmark ej blott den högre statspolitiken och alla dersammas inoch utrikes anställda organer, utan att bela krigsväsendet till vatten och land, finansväsendet och vigtiga delar af den inre förvaltningen, isynnerhet angående handeln, industrien och hemmansordningen, varit gemensamma; så att endast de förvaltningsgrenar, som lyda under kansliern , blifvit åtskilda. Och äfven deana söndran har blott delvis ägt rum; ty oberäknadt att stora områden, som ligga inom den för Sleswig vanligen antagna gräns, tillhöra i hvarje hänse-ende det egentliga Danmark; så finnas äfven -ansenliga delar af Sleswig, hvilka i ett väsendtligt hänseende, nämligen hvad kyrkooch skolväsendet beträffar, lyda under danska kansliet. Det är följaktligen icke någon sjelfständighet, såsom stat, hvilken nu besittes af Sleswig, utan blott vissa provinciella egenheter, liknande dem, som äfven förekomma inom andra rikets provinser, och som till en del skulle utan skada, men till allas fördel, kunna upphöra, i hvilket afseende jag blott exempelvis må anföra, att regeringen sjef ifrigt är sysselsatt att, genom : tullgränsens upphäfvande och en förändring i det indirekta skatteväsendet, afligsna en ibland de väsendtligaste olikheterna; likasom detsamma äfven skulle kunna utsträckas till andra föremål, t. ex. införandet af en gemensam broitmilslag. Men detta oaktadt har det aldrig fallit någon dansk in att bestrida, att i Sleswiz finnas historiskt utvecklade förhållanden, som göra det omöjligt och, till och med om det vore möjligt, skulle göra det orättvist att behandla Sleswig såsom en med det öfriga af riket likartad del, i hvilket hänseende jag i synnerhet skall nämna dess blandade nationalitet och språk, då. det naturligtvis aldrig kunde falla danskarne sin, att bestrida det likaberättigade bruk af båda språken, som vi hittills förgäfves fordrat för! det danska. Ser man nu på hvad som är gifvet, nemligen den konstitutionella enheten och den provinciella sjelfständigheten, så tror jag, att det icke är svårt att säga hvad som erfordras. Sleswigs sjelfständighet kan aldrig innebära, att det skulle hafva en egen sjelfständig statsförfattning; ty detta skulle icke blott göra all förnuftig styrelse i dessa länder omöjlig, utan det skulle vara detsamma som att konstituzra Sleswigs suveränitet, att proklamera Danmarks upplösning, och för bela verlden kungöra det danska folkets vanära; ty vi skulle icke ens äga den bedröfliga tröster, som vi hade då vi blefvo skilda från Sverige och från Skåne, Halland och Blekingen och från Norge, att vi voro nödsakade gifva efter för en oemotståndlig öfvermakt, utan det vore att fegt bortskänka Sleswig midt i djupaste freden. Dertill bar konungen sjelf ingen rättigbet, äfven om han konserverade detta hertigdöme för den Oldenburgska dynastiens kognater; och om en dansk konung nånsin kuade vilja afstå Danmarks rätt till Sleswig, så vore folket icke förpligtadt att tåla det. Det är sannerligen icke af någon theoretisk enthusiasm för qvinnoliniens arfsrätt, eller af personlig kärlek för de rimligtvis ännu ofödda individer, som den en gång kunde komma tillgodo, som Danskarne äro färdiga att offre Lif och blod för rikets odelade bestånd. Der emot erfordras en stark provinciell organisatier af Sleswig, såsom första steget till införande! af en fri statsförfattning; ty det är endast ge nom Sleswigs frigörande från Holsteins supremati och från de Sleswig-holsteinska theorier: nas terroristiska herravälde, som någon Sles svigisk folkmening kan utveckla sig, och som Sleswigs egna intressen kunna komma unde öfverläggning: intressen, hvilka redan nu i mång punkter starkt fista det vid Danmark, och son ännu mera skulle draga det till oss, då vi gåfv det, icke hvad en konung 1314 genom en rhetoris! hyperbol kallade despotismens kedjor, utsn e1 fri författnings välsignelser, icke riksbanksför ordningar och dylikt, som har verkat till des söndring från Danmark och att kasta det i e farlig rigtning, utan ett lika åtnjutande 3 grundlagligt betryggade borgerliga rättighete och friheter. Men en sådan sjelfständighet ä icke mindre nödvändig för S!eswig under e fri författning, än den är ett vilkor för en dy lik; ty endast den skulle gifva en borgen fö att Sleswig blefre förvaltadt i enlighet me sina inre, egna förbållanden, de der gälland åsigter och sedvanor, ja, jag kan gerna tillägg: med dess fördomar och nycker. Således bju der icke blott rättvisan, utan äfven klokhete att organisera Sleswigs provinciella sjelfständi het; ty endast mesd det vilkoret blir Sleswi belåtet med den konstitutionella enbet me det öfriga Danmark, som ieke nu längre ke förnekas.