sig ätt hemta sig ifrån de af fasa, afsky och medlidande blandade känslor, hvaraf han en lång stund varit öfverväldisad. Jag vill ej trötta läsaren med en utförlig be skrifning om fortsättningen af detta skådespel hvaraf, som jag tror, vi begge redan haft nog: utan blott omvwämna, att sex tjurar uppträdde ef ter hvarandra på arenan och marterades på samme sätt; som den ofvan beskrifna. Fjorton eller sexton hästar — jag minnes nu ej så noga hvilketdera — satte lifvet till. Den fjerde tjuren, som insläpptes, var isynnerhet vild; han kastade inom få minuter omkull trenne hästar efter hvarandra, hvilka med upprispade bröst och magar föllo döende ner i samma ordning, som de emottagit tjurens anfa!l. Men ehuru åtskilliga af picadorerna blefvo mycket illa skadade dervid, lärer dock ingen af dem denna gången pliktat med lifvet. Metadorens befattning är dock den farligaste; ty han skall på en och samma gång stöta värjan ned emellan bogarne på den anfallande tjuren och svänga sig sjelf åt sidan, på det icke hornen må träffa honom; i hvilket fall han utan tvifvel finge plikta hårdt för sin djerfhet. Mången Matador har sett sin sista stund i denna strid och blifvit genomborrad ochkringburen på det hämnande djurets horn; till åskådarnes fasa. Men emedan det fordras mycket mod att uppträda som Matador, står ock en sådan kämpe i högt anseende bland folket. De tjurar, som begagnas till fäktningarna, äro mycket starka och stridslystna. Uppvuxna i ett nästan vildt tillstånd, bland slätterna emellan bergen, hafva de aldrig förr varit under tak, då de föras in till arenan. De vaktas på betesmarkerna af några få herder, som dock icke stå i något serdeles fredligt förhåtlande till sin bjord, hvilken de hålla på mattan med att slunga stenar emot densamma, när den vill gå utom sitt bestämda territorium. För detta slags vapen lära de vilda tjurarna bära mycken fruktan. — Då de skola föras in till fäktningarna, använder man en mängd bastanta oxar, hvilka äro inöfvade aw kringränna tjurarna och drifva på dem. Jag har nu försökt att i kortbet gifva ett begrepp om detta Spaniorernas förnämsta offentliga nöje; men har ändock utelemuat hvarje bjertare beskrifning på alla de vederstyggligheter, som härvid förekomma. Man kan tänka sig huru motbjudande det skulle vara ott se icke mindre än 14 hästar och 6 tjurar på vanligt visslagtade, den ena efter den andra; huru mycket mera vederstyggligt måste det icke då vara, att se dem marterade till döds på ofvan beskrifna vis; att se hur blodströmmarna störtade i strida strålar ur sidorna på de genomborrade hästarne eller ur munnen på dem; hur da stapplade, föllo, reste sig och åter föllo; hur dödsryekningarna — — nej — må det -vara slut med denna beskrifning, hvilken, i alla fall, ehuru trogen den må blifva, alltid blifver för matt, emot sjelfva den lefvande verkligheten. För oss främlingar hade detta skådespelsitt hufvudsakliga intresse genom att framställa för våra ögon en ny sida af Spaniorens karaktär. Det är gilvet, att ett folk, som älskar nöjen af en sådan att som ifrågavarande, måste stå på en låg punkt af bildning, ålminstone på känslornas vägnar; och det är oförklarligt, huru ett kristet lands styre!se kan tillåta uppförandet af sådana skådespel som ifrågavarande, — men ännu mera huru dessa till och med kunna utgöra en förlustelse för sjelfva hofvet. Hos oss i norden — ty vår fattiga nord har äfven sin rikedom — hos oss skulle sådant icke tälas ens af det obildade folket. Och detta visar, att det föraktade, obildade folket ändå icke är så obildadt. (Slutet följer.)