sig ätt hemta sig ifrån de af fasa, afsky och med-
lidande blandade känslor, hvaraf han en lång stund
varit öfverväldisad.
Jag vill ej trötta läsaren med en utförlig be
skrifning om fortsättningen af detta skådespel
hvaraf, som jag tror, vi begge redan haft nog:
utan blott omvwämna, att sex tjurar uppträdde ef
ter hvarandra på arenan och marterades på samme
sätt; som den ofvan beskrifna. Fjorton eller sex-
ton hästar — jag minnes nu ej så noga hvilket-
dera — satte lifvet till. Den fjerde tjuren, som
insläpptes, var isynnerhet vild; han kastade inom
få minuter omkull trenne hästar efter hvarandra,
hvilka med upprispade bröst och magar föllo dö-
ende ner i samma ordning, som de emottagit tju-
rens anfa!l. Men ehuru åtskilliga af picadorerna
blefvo mycket illa skadade dervid, lärer dock in-
gen af dem denna gången pliktat med lifvet. Me-
tadorens befattning är dock den farligaste; ty han
skall på en och samma gång stöta värjan ned emel-
lan bogarne på den anfallande tjuren och svänga
sig sjelf åt sidan, på det icke hornen må träffa
honom; i hvilket fall han utan tvifvel finge plikta
hårdt för sin djerfhet. Mången Matador har sett
sin sista stund i denna strid och blifvit genom-
borrad ochkringburen på det hämnande djurets
horn; till åskådarnes fasa.
Men emedan det fordras mycket mod att upp-
träda som Matador, står ock en sådan kämpe i
högt anseende bland folket.
De tjurar, som begagnas till fäktningarna, äro
mycket starka och stridslystna. Uppvuxna i ett
nästan vildt tillstånd, bland slätterna emellan ber-
gen, hafva de aldrig förr varit under tak, då de
föras in till arenan. De vaktas på betesmarkerna
af några få herder, som dock icke stå i något ser-
deles fredligt förhåtlande till sin bjord, hvilken de
hålla på mattan med att slunga stenar emot den-
samma, när den vill gå utom sitt bestämda terri-
torium. För detta slags vapen lära de vilda tju-
rarna bära mycken fruktan. — Då de skola föras
in till fäktningarna, använder man en mängd ba-
stanta oxar, hvilka äro inöfvade aw kringränna
tjurarna och drifva på dem.
Jag har nu försökt att i kortbet gifva ett be-
grepp om detta Spaniorernas förnämsta offentliga
nöje; men har ändock utelemuat hvarje bjertare
beskrifning på alla de vederstyggligheter, som här-
vid förekomma. Man kan tänka sig huru mot-
bjudande det skulle vara ott se icke mindre än
14 hästar och 6 tjurar på vanligt visslagtade, den
ena efter den andra; huru mycket mera veder-
styggligt måste det icke då vara, att se dem mar-
terade till döds på ofvan beskrifna vis; att se hur
blodströmmarna störtade i strida strålar ur sidorna
på de genomborrade hästarne eller ur munnen på
dem; hur da stapplade, föllo, reste sig och åter
föllo; hur dödsryekningarna — — nej — må det
-vara slut med denna beskrifning, hvilken, i alla
fall, ehuru trogen den må blifva, alltid blifver för
matt, emot sjelfva den lefvande verkligheten.
För oss främlingar hade detta skådespelsitt huf-
vudsakliga intresse genom att framställa för våra
ögon en ny sida af Spaniorens karaktär. Det är
gilvet, att ett folk, som älskar nöjen af en sådan
att som ifrågavarande, måste stå på en låg punkt
af bildning, ålminstone på känslornas vägnar; och
det är oförklarligt, huru ett kristet lands styre!se
kan tillåta uppförandet af sådana skådespel som
ifrågavarande, — men ännu mera huru dessa till
och med kunna utgöra en förlustelse för sjelfva
hofvet. Hos oss i norden — ty vår fattiga nord
har äfven sin rikedom — hos oss skulle sådant
icke tälas ens af det obildade folket. Och detta
visar, att det föraktade, obildade folket ändå icke
är så obildadt. (Slutet följer.)