mm — — mr SVS
har haft den beklagliga dristigheten att öfverge
sia gamla far, alt vanhedra honom och försänka
honom i sorg och förtviflan — och det är för
att åtfölja en förförare, en slösande, utsväfvande
herre, så hvarken will eller bör jag göra nå;ot
för er. Jag torde redan hafva gjort vida mer
än jag kan förlika med mitt samvete.
Detta oförmodade afslag af en man, som hit-
tills visat sig så välvillig och oegennyttig, kom
chevaliern att rodna ända upp till hårfästet.
— Min herre, sade han, jag ficner visst att
jag bör förlåta er edra uttryck, i anseende till
den väsendtliga tjenst ni giort oss. — Imedler-
Hid....
— OO, lit honom tala! ropade Ernestine.
Ehuru skarpa hens förebråelser kunna vara,
äro de ett intet mot dem, som mitt eget sam-
vete ger mig. Frin det ögonblick då jag lem-
nade fäderneslandet, för att fästa mitt öde vid
ditt, kände jag de bittraste samvetsagg, men
aldrig förrän i denna stund har jag vetat till
hvad grad jag wvar brotislig. Du, Marcellin,
har förledt mitt bjerta och förvirrat mitt för-
stånd; men ni, min herre, hvilken Gud fört i
min väg, för att låta mig höra hederns och re-
ligionens röst, öfvergif mig icke, boristöt mig
icke. Råd mig... var min beskyddare, min
hjelp, mitt stöd!
Då hon sade dessa ord, fattade hon i bergs
bons rock och fuktade den med ymniga tårar
Chevalier de Payras betraktade henne med en
missnöjd min.
— Hvad vill det der säga, min fröken? sade
han kallt. — Var det detta ni lofvade mig? —
Hvar har nu den der tillgifvenheten tagit vä-