erfarenhet ansåg ofelbara, väckte deras vanliga
medlidsamhetskänsla. Herborgets klocka började
pingla, som för att kalla de. rättrogna till bön;
derpå utgingo föreståndaren och de af bröderna,
hvilka icke nödvändigt behöfdes hemma, de
gingo för att möta de olyckliga, hvilka möjli-
gen kunde bli öfverfallna af det annalkande
ovädret; och de spridde sig åt hvar sitt håll,
för att uppsöka de oförsigtiga och bistå dem.
Knappast hade de skiljts åt och spridt sig i
klyftorna och irrgångarna i grannskapet, förrän
mistral, denne i södra Frankrike så mycket
fruktade vind började blåsa. Alltifrån dess för-
sta pustar hade man vid skymningens obestämda
ljus kupnpat se huru de vid Pelvouxs sidor
utbredda dimmorna sammanskockade sig helt
tätt, och huru stormen sedermera sönderslet
dem, liksom trasor och bortförde dem, för att
kringsprida dem på horizonten. Dessa spridda
mon uppstego snart, sammanskockade sig och
utbredde sig öfver hela himlen.
Vinden, som i början var helt svag, tilltog
med hvarje ögonblick och hördes snart pipa i
de urgamla furuskogarne, hvarefter den sorgligt
tjöt i berzstitorna och ändtligen for klagande
gexom dalen. Slutligen förvandlade den sig,
en timma efter solnedgången, till en fullkomlig
orkan och röt med förfärlig våldsamhet genom
hela trakten, uppryckande trän med rötterna,
kastande högt i luften flera hvirflar af snö och
jord, tillika med forssens skum, och beledsa-
gande sina majestätiska toner med åskans af-
lägsna mumlande.
Vid den timma, hvarom vi tala och ehuru
natten redan var kommen, hade en ensam re-