erfarenhet ansåg ofelbara, väckte deras vanliga medlidsamhetskänsla. Herborgets klocka började pingla, som för att kalla de. rättrogna till bön; derpå utgingo föreståndaren och de af bröderna, hvilka icke nödvändigt behöfdes hemma, de gingo för att möta de olyckliga, hvilka möjligen kunde bli öfverfallna af det annalkande ovädret; och de spridde sig åt hvar sitt håll, för att uppsöka de oförsigtiga och bistå dem. Knappast hade de skiljts åt och spridt sig i klyftorna och irrgångarna i grannskapet, förrän mistral, denne i södra Frankrike så mycket fruktade vind började blåsa. Alltifrån dess första pustar hade man vid skymningens obestämda ljus kupnpat se huru de vid Pelvouxs sidor utbredda dimmorna sammanskockade sig helt tätt, och huru stormen sedermera sönderslet dem, liksom trasor och bortförde dem, för att kringsprida dem på horizonten. Dessa spridda mon uppstego snart, sammanskockade sig och utbredde sig öfver hela himlen. Vinden, som i början var helt svag, tilltog med hvarje ögonblick och hördes snart pipa i de urgamla furuskogarne, hvarefter den sorgligt tjöt i berzstitorna och ändtligen for klagande gexom dalen. Slutligen förvandlade den sig, en timma efter solnedgången, till en fullkomlig orkan och röt med förfärlig våldsamhet genom hela trakten, uppryckande trän med rötterna, kastande högt i luften flera hvirflar af snö och jord, tillika med forssens skum, och beledsagande sina majestätiska toner med åskans aflägsna mumlande. Vid den timma, hvarom vi tala och ehuru natten redan var kommen, hade en ensam re