tiska ämnena, fått sig Ev2d man i gastronomien kallar en pidce de resistance, d. v.s. ett stycke att töra på, men som de icke kunna smälta, uti den nya boktryckeristadgan, hvars skråmessighet framhålles till vederbörlig afstraffning; och Postoch Inrikestidningen plockar i sin tidningsöfversigt flitigt ihop de korn, som hör och der kunna vankas, af den anledningen, att Aftonbladets förläggare är en af dem, som deltagit i och undertecknat ifrågavarande stadga. Det som härutinnan är ganska rätt, är att man håller efter Aftonbladets förläggare, som visserligen skulle, om ban vid detta tillfälle ville, likasom en bland våra vänner redan gjort, agera Petrus, kunna diskulpera sig dermed, att han icke är ursprungliga upphofsmannen till någon enda af de SS, som blifvit klandrade såsom illiberala; men som ingalunda anser sig behöfva begagna en sådan undflykt, Hvilken ock i allmänhet leder till föga fromma. Vi anse det deremot vida bättre att fästa våra värde kollegers uppmärksamhet på en hufvudpunkt, som hittills varit af dem alldeles förbisedd. Frågan kan nemligen här icke vara hvilketdera bör ega företrädet, antingen att hafva eller icke hafva ett reglemente. Denna fråga kan visserligen hvar boktryckare för sig praktiskt afgöra sålunda, att han antingen deltager eller icke deltager i societeten, antingen underkastar sig dess stadganden eller icke, hvilket står honom fullkomligt öppet att välja, då sjelfva boktryckerirörelsen är fri för hvem som helst och icke underkastad något skråtvång. Viupprepa i detta hänseende hvad vi redan förut sagt, att det för sjelfva boktryckerikonstens framtid kan vara alldeles likgiltigt, antingen ett så kalladt konstförvandtskap finnes eller icke, helst då hvar och en har rättighet att välja sig arbetare i eller utom denna klass, efter behag; ty så länge publiken köper och läser hvad som utgifves i bokhandeln, så kommer det i alla fall aldrig att fattas personer som kunna sätta! och trycka. Men de, som utarbetat den nu omskrifna, eller rättare omskrikna stadgan, kunde icke utgå från denna synpunkt; frågan var endast att fastställa vissa närmare föreskrifter för hvad: som redan traditionsvis, men mera obestämdt och godtyckligt fanns till. Det fanns redan inom yrket en särskild klass, så kallade konstförvandter; och dessa hafva genom egna bidrag samt tillskott af boktryckarne, samlat tvenne fonder, hvaraf understöd utgå till konstförvandtskapets medlemmar. Nu få, enligt reglementerna för dessa fonder, icke andra Boktryckerisrbetare än konstförvandter derut: deltaga. I sammanhang härmed var det ock en utgångspunkt, som nu ej kunde frångås, att vissa vilkor i afceende på skickligheten skola våra presterade, för att blifva konstförvandt, och såiedes få deltaga i dessa kassor. Hvad var åter hufvudsakliga anledningen till reglementets omarbetande? Jo, att före den tiden var kreerandet af konstförvandter nästan alldeles godtyckLigt från patronernas sida, icke allenast sålunda, att det kunde bero på den ene boktryckeriegaren, att under hvarjehanda föregifvanden huru länge som helst fördröja en lärlings utskrifning till konstförvandt, medan en annan anmäldes, som icke egde den vanligen för behöfl:g ansedda skickligheten dertill, utan äfven derutöfver societeten ensam, d. v. s. patronerne ensame i sista instansen afgjorde alla uppkommande kollisioner mellan en boktryckeriegare och dess arbetare. Detta har nu blifvit åtminstone något förbättradt, dels genom närmare bestämmande hvaruti fordringarne bestå, dels ock genom lemnad rätt åt arbetarne att deltaga i en kompromiss i frågor, dem societeten förut ensamt afgjorde, och slutligen genom föreskriften om målsmans begifvande och en gosses eget samtycke innan han får inskrifvas, i stället att detta sistnämnda förut icke ens någonsin efterfrågades. Men stadgandet om en viss ålder för utskrifningen, säger man? Detta är en inskränkande, och om man så vill, skråmessig bestämmelse. Men anmärkarne hafva här ånyo förbisett, hvad erfarenheten ådagalagt i boktryckeriyrket, nemligen, att en stor del boktryckare haft för sed att arbeta med ett öfvervägande antal gossar, och föranledt en mängd sådana att engagera sig, genom att inskrifva dem, ofta vid 414 å 42 års ålder och genom löfte om utskrifning vid 47 eller 18 år, och sedan ganska ofta afskedat) dem så snart de hunnit blifva utskrifne. Resultatet häraf, uti en näring, som af hvarje gosse med någon skolunderbyggnad cch fallen