tiska ämnena, fått sig Ev2d man i gastronomien
kallar en pidce de resistance, d. v.s. ett stycke
att töra på, men som de icke kunna smälta,
uti den nya boktryckeristadgan, hvars skråmes-
sighet framhålles till vederbörlig afstraffning;
och Post- och Inrikestidningen plockar i sin
tidningsöfversigt flitigt ihop de korn, som hör
och der kunna vankas, af den anledningen, att
Aftonbladets förläggare är en af dem, som del-
tagit i och undertecknat ifrågavarande stadga.
Det som härutinnan är ganska rätt, är att man
håller efter Aftonbladets förläggare, som visser-
ligen skulle, om ban vid detta tillfälle ville,
likasom en bland våra vänner redan gjort, agera
Petrus, kunna diskulpera sig dermed, att han
icke är ursprungliga upphofsmannen till någon
enda af de SS, som blifvit klandrade såsom
illiberala; men som ingalunda anser sig behöf-
va begagna en sådan undflykt, Hvilken ock i
allmänhet leder till föga fromma. Vi anse det
deremot vida bättre att fästa våra värde kol-
legers uppmärksamhet på en hufvudpunkt, som
hittills varit af dem alldeles förbisedd.
Frågan kan nemligen här icke vara hvilket-
dera bör ega företrädet, antingen att hafva el-
ler icke hafva ett reglemente. Denna fråga
kan visserligen hvar boktryckare för sig prak-
tiskt afgöra sålunda, att han antingen deltager
eller icke deltager i societeten, antingen under-
kastar sig dess stadganden eller icke, hvilket
står honom fullkomligt öppet att välja, då sjelfva
boktryckerirörelsen är fri för hvem som helst
och icke underkastad något skråtvång. Viupp-
repa i detta hänseende hvad vi redan förut sagt,
att det för sjelfva boktryckerikonstens framtid
kan vara alldeles likgiltigt, antingen ett så kal-
ladt konstförvandtskap finnes eller icke, helst
då hvar och en har rättighet att välja sig ar-
betare i eller utom denna klass, efter behag;
ty så länge publiken köper och läser hvad som
utgifves i bokhandeln, så kommer det i alla
fall aldrig att fattas personer som kunna sätta!
och trycka.
Men de, som utarbetat den nu omskrifna, el-
ler rättare omskrikna stadgan, kunde icke utgå
från denna synpunkt; frågan var endast att
fastställa vissa närmare föreskrifter för hvad:
som redan traditionsvis, men mera obestämdt
och godtyckligt fanns till.
Det fanns redan inom yrket en särskild klass,
så kallade konstförvandter; och dessa hafva ge-
nom egna bidrag samt tillskott af boktryckarne,
samlat tvenne fonder, hvaraf understöd utgå till
konstförvandtskapets medlemmar. Nu få, en-
ligt reglementerna för dessa fonder, icke andra
Boktryckerisrbetare än konstförvandter derut:
deltaga.
I sammanhang härmed var det ock en ut-
gångspunkt, som nu ej kunde frångås, att vissa
vilkor i afceende på skickligheten skola våra
presterade, för att blifva konstförvandt, och så-
iedes få deltaga i dessa kassor. Hvad var åter
hufvudsakliga anledningen till reglementets om-
arbetande? Jo, att före den tiden var kreeran-
det af konstförvandter nästan alldeles godtyck-
Ligt från patronernas sida, icke allenast sålunda,
att det kunde bero på den ene boktryckeri-
egaren, att under hvarjehanda föregifvanden huru
länge som helst fördröja en lärlings utskrifning
till konstförvandt, medan en annan anmäldes,
som icke egde den vanligen för behöfl:g ansed-
da skickligheten dertill, utan äfven derutöfver
societeten ensam, d. v. s. patronerne ensame i
sista instansen afgjorde alla uppkommande kol-
lisioner mellan en boktryckeriegare och dess
arbetare.
Detta har nu blifvit åtminstone något för-
bättradt, dels genom närmare bestämmande
hvaruti fordringarne bestå, dels ock genom lem-
nad rätt åt arbetarne att deltaga i en kompro-
miss i frågor, dem societeten förut ensamt af-
gjorde, och slutligen genom föreskriften om
målsmans begifvande och en gosses eget sam-
tycke innan han får inskrifvas, i stället att
detta sistnämnda förut icke ens någonsin efter-
frågades.
Men stadgandet om en viss ålder för utskrif-
ningen, säger man? Detta är en inskränkande,
och om man så vill, skråmessig bestämmelse.
Men anmärkarne hafva här ånyo förbisett, hvad
erfarenheten ådagalagt i boktryckeriyrket, nem-
ligen, att en stor del boktryckare haft för sed
att arbeta med ett öfvervägande antal gossar,
och föranledt en mängd sådana att engagera
sig, genom att inskrifva dem, ofta vid 414 å 42
års ålder och genom löfte om utskrifning vid
47 eller 18 år, och sedan ganska ofta afskedat)
dem så snart de hunnit blifva utskrifne. Re-
sultatet häraf, uti en näring, som af hvarje
gosse med någon skolunderbyggnad cch fallen-