BLANDADE ÄMNEN.
— EN VIGTIG SANSKRITSKRIFT. Rigveda kom-
mer att utgifvas af en tysk lärd, d:r Max Miller
från Dessau, på en Königsbergsk bokhandlares och
boktryckares förlag, och beledsagas med tysk öfver-
sättning, j:m!e fortgående upplysningar och för-
klaringar öfyer innehållet. Denna sanskritskrift är
derigenom märkvärdig, att den härstammar från
Hindostans äldsta forntid och anses af mången, i
afseende på kännedomen om detta sanna urfolks
forntida kultur, ännu vigtigare än Egyptens jette-
byggnader; när det gamla landet vid Nilen i sten
förkunnar om uråldriga händelser, så talar Rigveda
till en del om ännu äldre tider, itydliga ord. Mar
ger i denna skrift Hindostan ännu utan all sam-
hällsordning eller någon förenad befolkning, endast
bebodt af spridda flockar jägare, fiskare och herdar.
Man ser ändtligen jordbrukaren uppträda, derefter
handtverkaren, köpmannen och sjömannen, men id:
enklaste förhållanden. Slutligen uppstå prestslågter,
ännu främmende för all vetenskaplig spekulation, sy-
stematisk politik eller herrsklystnad; de framträda
ur handtverkareklasserna, häri liknande det ur-
äldsta Greklands metallarbetande prestslägter: He-
festiaderna, ÅAitaliderna, Telchinerna, m. f. I de
yngre afdelningarne af detta gamla verk träffar
man dock både furstar och braminsr, men förhbål-
landet dem emellan erinrar. om prestkastens och
konungamaktens inbördes ställning i Egypten, eller
furstarnes och påfveväldets under medeltiden. Med
ett ord, få bland den omätliga indiska litteratu-
rens ännu kända urkunder lemna så många upp-
lysningar: öfver det dunklaste, af allt hinduiskt:
landets och folkets verkliga historia. — Franska
regeringen har med den största liberalitet lemnat
den tyske utgifvaren tillgång till den dyrbara sam-
ling af Vedes, som för kong!. bibliotekets räkning
blifvit ombesörjd i Ostindien; och sedan d:r Möl-
ler på det sorgfälligaste kollationerat sin . afskrift
af Rigveda och af de dithörande sanskritkommen-
tarierna, har han nyligen rest öfver till! England,
för att i London och Oxford fullända sina under-
sökningar innan arbetets tryckning begynnes.
— ETT MINNE AF MOZART. Uader sitt be-
sök i Leipzig besökte Mozart ofta en berömd kyr-
kosångare derstädes, kantor Doles; han fann sig i
detta gammaldags tyska hus särdeles väl, och öfver-
lät sig der åt sitt naturligt glada och obesvärade
umgängessätt. Å sin sida tyckte Doles att han. ej
haft någon trefligare gäst. Från Leipzig ärnade
Mozart göra en resa till Dresden på mågra dagar
och efjer återkomsten på nytt tillbringa några da-
gar hos den:gamla pappa Doles,. Aftonen före
afresan tillbragte han der i ovanligt muntert och
upprymdt lynne, Men hans vänner blefvo mer och
mer nedslagna, när afskedsstunden nalkades. Hvem
vyety — sade Doles — om vi någonsin råkas igen?
Gif mig en rad af er hand, till en åminnelse åt-
minstone! — Mozart, hvars hela lefnad var en
oupphörlig resa, hade efterhand blifvit temligen
likgiltig vid afskedsscener; han skämtade derföre
öfver sina vänners svårmod och önskade heldre
sofva än skrifva. . Slutligen begärde han likväl ett
stycke papper. Han vek ihop det i två delar och
skref derpå, vid pass i fem minuters tid, ref begge
hälfterna itu, och gaf den ena lappen åt pappa
Doless, men den andra åt dennes son. Begge in
nehöllo musik; på fadrens stod en trestämmig ca-
non i långa noter, utan text, och af ganska sorg
bundet uttryck. På den andra stod äfven en tre-
stämmig canon, i ättondedels noter, äfven utan
text, med en högst lustig melodi. Det befannsatt
beggs kunde sjungas tillsammans och då bildade en
sexstämmig canon. Glädjen öfver en sådan min-
nesgåfva kan man lätt föreställa sig. Men or-
den? sade gamle Doles. Mozart tog då tillbaka