BLANDADE ÄMNEN. — EN VIGTIG SANSKRITSKRIFT. Rigveda kommer att utgifvas af en tysk lärd, d:r Max Miller från Dessau, på en Königsbergsk bokhandlares och boktryckares förlag, och beledsagas med tysk öfversättning, j:m!e fortgående upplysningar och förklaringar öfyer innehållet. Denna sanskritskrift är derigenom märkvärdig, att den härstammar från Hindostans äldsta forntid och anses af mången, i afseende på kännedomen om detta sanna urfolks forntida kultur, ännu vigtigare än Egyptens jettebyggnader; när det gamla landet vid Nilen i sten förkunnar om uråldriga händelser, så talar Rigveda till en del om ännu äldre tider, itydliga ord. Mar ger i denna skrift Hindostan ännu utan all samhällsordning eller någon förenad befolkning, endast bebodt af spridda flockar jägare, fiskare och herdar. Man ser ändtligen jordbrukaren uppträda, derefter handtverkaren, köpmannen och sjömannen, men id: enklaste förhållanden. Slutligen uppstå prestslågter, ännu främmende för all vetenskaplig spekulation, systematisk politik eller herrsklystnad; de framträda ur handtverkareklasserna, häri liknande det uräldsta Greklands metallarbetande prestslägter: Hefestiaderna, ÅAitaliderna, Telchinerna, m. f. I de yngre afdelningarne af detta gamla verk träffar man dock både furstar och braminsr, men förhbållandet dem emellan erinrar. om prestkastens och konungamaktens inbördes ställning i Egypten, eller furstarnes och påfveväldets under medeltiden. Med ett ord, få bland den omätliga indiska litteraturens ännu kända urkunder lemna så många upplysningar: öfver det dunklaste, af allt hinduiskt: landets och folkets verkliga historia. — Franska regeringen har med den största liberalitet lemnat den tyske utgifvaren tillgång till den dyrbara samling af Vedes, som för kong!. bibliotekets räkning blifvit ombesörjd i Ostindien; och sedan d:r Möller på det sorgfälligaste kollationerat sin . afskrift af Rigveda och af de dithörande sanskritkommentarierna, har han nyligen rest öfver till! England, för att i London och Oxford fullända sina undersökningar innan arbetets tryckning begynnes. — ETT MINNE AF MOZART. Uader sitt besök i Leipzig besökte Mozart ofta en berömd kyrkosångare derstädes, kantor Doles; han fann sig i detta gammaldags tyska hus särdeles väl, och öfverlät sig der åt sitt naturligt glada och obesvärade umgängessätt. Å sin sida tyckte Doles att han. ej haft någon trefligare gäst. Från Leipzig ärnade Mozart göra en resa till Dresden på mågra dagar och efjer återkomsten på nytt tillbringa några dagar hos den:gamla pappa Doles,. Aftonen före afresan tillbragte han der i ovanligt muntert och upprymdt lynne, Men hans vänner blefvo mer och mer nedslagna, när afskedsstunden nalkades. Hvem vyety — sade Doles — om vi någonsin råkas igen? Gif mig en rad af er hand, till en åminnelse åtminstone! — Mozart, hvars hela lefnad var en oupphörlig resa, hade efterhand blifvit temligen likgiltig vid afskedsscener; han skämtade derföre öfver sina vänners svårmod och önskade heldre sofva än skrifva. . Slutligen begärde han likväl ett stycke papper. Han vek ihop det i två delar och skref derpå, vid pass i fem minuters tid, ref begge hälfterna itu, och gaf den ena lappen åt pappa Doless, men den andra åt dennes son. Begge in nehöllo musik; på fadrens stod en trestämmig canon i långa noter, utan text, och af ganska sorg bundet uttryck. På den andra stod äfven en trestämmig canon, i ättondedels noter, äfven utan text, med en högst lustig melodi. Det befannsatt beggs kunde sjungas tillsammans och då bildade en sexstämmig canon. Glädjen öfver en sådan minnesgåfva kan man lätt föreställa sig. Men orden? sade gamle Doles. Mozart tog då tillbaka