lande odjurets öppna gap, då hennes blickar för-
mörkades och hon sjönk i djup vanmakt.
Då Alsnda åter slog upp sina ögon, låg hon
under ett träd på utbredda pelsar: hennes vänin-
nor bemödade sig att återkalla henne till lifvet,
och hela jagtsällskapet var församladt rundt omkring
henne. Något vin styrkte den vanmäktiga, hon
sansade sig åter, påminte sig det förfärliga vild-
djuret och såg med fasa tvenne vargar ligga dö-
dade icke långt ifrån henne. Hennes blickar sökte
Gustaf; han stod bredvid hennes far och betrak-
taiec henne; med ett förklaradt leende sträckte hon
emot honom sin darrande hand. Gustaf skyndade
till henne, tryckte sina läppar på den lilla kalla
handen och frågade:
Känner ni er skadad?
Nej, jog mär väl — jag tycker blott det är
kallt, mycket kallt. Men — kan ni förlåta mig ?
Gustaf kunde endest svara med en blick och en
handtryckning.
Vill du icke försöka att stiga upp? frågade
Sersaphine, erbjudande henne sin bjelp; vi vilja
föra dig till slädan.
Långsamt, med svigtande knän, steg Alanda upp;
men för svag att gå i den djupa snön, måste hon
bäras till slädan.
Alla damerna satte sig nu med henne i den väl
uppeldade Värmaren, och funno denna vid solens
nedgång i den skarpa kölden vara en ganska väl-
görande uppfinning af öfverjägmästarn.
Då Gustaf vid hemkomsten måste berätta stri-
den för sällskapet, undandrog han sig alla tacksä-
gelser genom att förklara Alandas räddning endast
såsom Plutos förtjenst.
HAND FÖR HAND OCH HJERTA FÖR HJERTA.
Öfverjägmästaren von Schollenhof hyste betänk-
liga farhågor för de följder, som detta förskräck-
liga jagtäfventyr kunde hafva för bans dotters