lande odjurets öppna gap, då hennes blickar förmörkades och hon sjönk i djup vanmakt. Då Alsnda åter slog upp sina ögon, låg hon under ett träd på utbredda pelsar: hennes väninnor bemödade sig att återkalla henne till lifvet, och hela jagtsällskapet var församladt rundt omkring henne. Något vin styrkte den vanmäktiga, hon sansade sig åter, påminte sig det förfärliga vilddjuret och såg med fasa tvenne vargar ligga dödade icke långt ifrån henne. Hennes blickar sökte Gustaf; han stod bredvid hennes far och betraktaiec henne; med ett förklaradt leende sträckte hon emot honom sin darrande hand. Gustaf skyndade till henne, tryckte sina läppar på den lilla kalla handen och frågade: Känner ni er skadad? Nej, jog mär väl — jag tycker blott det är kallt, mycket kallt. Men — kan ni förlåta mig ? Gustaf kunde endest svara med en blick och en handtryckning. Vill du icke försöka att stiga upp? frågade Sersaphine, erbjudande henne sin bjelp; vi vilja föra dig till slädan. Långsamt, med svigtande knän, steg Alanda upp; men för svag att gå i den djupa snön, måste hon bäras till slädan. Alla damerna satte sig nu med henne i den väl uppeldade Värmaren, och funno denna vid solens nedgång i den skarpa kölden vara en ganska välgörande uppfinning af öfverjägmästarn. Då Gustaf vid hemkomsten måste berätta striden för sällskapet, undandrog han sig alla tacksägelser genom att förklara Alandas räddning endast såsom Plutos förtjenst. HAND FÖR HAND OCH HJERTA FÖR HJERTA. Öfverjägmästaren von Schollenhof hyste betänkliga farhågor för de följder, som detta förskräckliga jagtäfventyr kunde hafva för bans dotters