Nu kunde Gustaf slutligen förstå den besyn
nerlige mannens kapris, och med-föresats at
öfverträffa honom, instämde han i den anslagn:
tonen. Med den finaste takt, som var i hans
makt, bjöd han fröken:sin arm och efter ho-
nom följde öfverjägmästaren och de öfrige her-
rarne med sina damer. Vid en vink af vär-
den flögo flygeldörrarne upp, som gingö åt för-
stugan. Gustaf studsade några steg tillbaka vid
denna nya öfverraskning; ty i stället för en
ljus matsal, som han hade väntat sig, såg han
här framför sig en upplyst källargång, hvars
öppnade fallucka lät se breda trappor derunder.
Alanda betraktade honom: hans glada anlets-
drag förrådde ingen rörelse af förvåning, men
hans blick sade, att han förstod henne.
I den tanka att bordet var inrättadt i ett
sidohvalf, förde Gustaf den sköna flickan ner
för källartra;pan. Här inneslöts hela det van-
drande sällskapet af en ling, med kulörta lam-
por matt upplyst tunnel. Gustaf slutade a!
gångens riktning, att de gingo under landsvä-
gen.
Jag fianer denna förening emellan slottet
cch trädgården lika så ovanlig, som ändamåls-
enlig, yttrade Gustaf.
Min far, svarade Alanda, var linge miss-
nöjd med att landsvägen skiljde oss från träd-
gården, derför lät han först bygga en bro med
högt hvalf öfver vägen; men denna var dock
ful och obeq-äm, och dessutom icke hög nog,
ty ehuru beräknad för våra stora hölass, så
hände det ändå en dag, att en oerhördt stor
forvagn, packad med fulla säckar, stötte emot
och kunde icke komma fram. Genast lät min