dripg af att åt Carl XI uppdraga en makt, 50! adeln tillskansat sig och missbrukat. Välan! Me föll det ej hr F. in att också kasta en blick I den förnedring, hvari svenska skattebonden fö: år 1789 sig befann och hvarur han då lösgjordes Eller var det ingen förnedring, att skattebonde var underkastad länsmannens tillsyn, huru ha byggde och häfdade sitt hemman, medan 25 adelns privilegier förklarade, att, såsom hvar adel mean hade fritt att göra sig sitt gods och egendoi så nyttig, han kunde, så skulle kronones betjen ej vara adelen hinderlige, eller befatta sig me frälsegodsen vidare, än att uppbära hvad till Kc nungen deraf borde utgöras? Var det ingen föl nedring, att skattebondes jagträtt ännu ej varreg lerad efter adelns beryktade motstånd åren 173 och 1734; att skattehemmanet vid försäljning skul hembjudas kronan, att den sådant hemman lagl gen åsatta jordeboksoch mantalsränta kunde, uto: i vissa fall, förhöjas, i den mån hemmanet odlad eller eljest förbättrades, och sist, alt, till adelr säkerhet emot bondens öfverbud under täflan or tjenstefolk, lagen bestämde huru många legobjo finge å hemman, i mån afhemmantalet, användas Var upphäfvandet af all denna förnedring, ve den kronohemmansåboar lemnade försäkran att,s länge de väl och försvarligt häfdade sina åboend hemman, de och deras barn skulle derå odrifn sitta; och var slutligen upplifvandet af den år 177 suspenderade rätten till skatteköp, var, säga Vv allt detta ej en pigce de råsistancen, som väl ka nämnas i bredd med sjelfva reduktionen? Va det ej i sjelfva verket ett supplement till denna utan hvilken en stor del af reduktionens vigt fö svenska allmogen gått förlorad? Och af allt dett vet hr F. intet ! Hr B. går nu ett framställa huruledes hr F i sitt 2:dra häfte emot sin ädle motståndar glömmer den ton, som man i en vetenskapli strid väntar, och nedskrifver rader sådana son följande: Sid. 37. Se här ett kort sammandrag af pro tokollet vid den nu slutade kassationsmönstringe med 83:e sidan. Låtom hennes beväringskarla ännu en gång rycka fram, nummer efter nummer. S. 38. F. ber honom (hr G.) gnugga sig i ö sonen och se närmare efter, hyar dunsterna egent ligen befinna sig. S. 44. Och hr G:s mer och mer ökade miss: tag och motsägelser — — de måste visas och till bakavisas; — — men också ingenting mer. Af ven de hafva sin ursäkt, sin naturliga förklaring ika qvällens förlängda skuggor och stigande töc (en.n Om sådana utfall emot en sådan man är ingen inmärkning lämplig, om ej den, att insinuationer mm hr G:s ålderdom har, utom andra betänkligeter, jemväl den, att vara ulnötlt, sedan den åtninstone två gånger förut varit utan framgång nvänd. (Forts. följer.)