dripg af att åt Carl XI uppdraga en makt, 50!
adeln tillskansat sig och missbrukat. Välan! Me
föll det ej hr F. in att också kasta en blick I
den förnedring, hvari svenska skattebonden fö:
år 1789 sig befann och hvarur han då lösgjordes
Eller var det ingen förnedring, att skattebonde
var underkastad länsmannens tillsyn, huru ha
byggde och häfdade sitt hemman, medan 25
adelns privilegier förklarade, att, såsom hvar adel
mean hade fritt att göra sig sitt gods och egendoi
så nyttig, han kunde, så skulle kronones betjen
ej vara adelen hinderlige, eller befatta sig me
frälsegodsen vidare, än att uppbära hvad till Kc
nungen deraf borde utgöras? Var det ingen föl
nedring, att skattebondes jagträtt ännu ej varreg
lerad efter adelns beryktade motstånd åren 173
och 1734; att skattehemmanet vid försäljning skul
hembjudas kronan, att den sådant hemman lagl
gen åsatta jordeboks- och mantalsränta kunde, uto:
i vissa fall, förhöjas, i den mån hemmanet odlad
eller eljest förbättrades, och sist, alt, till adelr
säkerhet emot bondens öfverbud under täflan or
tjenstefolk, lagen bestämde huru många legobjo
finge å hemman, i mån afhemmantalet, användas
Var upphäfvandet af all denna förnedring, ve
den kronohemmansåboar lemnade försäkran att,s
länge de väl och försvarligt häfdade sina åboend
hemman, de och deras barn skulle derå odrifn
sitta; och var slutligen upplifvandet af den år 177
suspenderade rätten till skatteköp, var, säga Vv
allt detta ej en pigce de råsistancen, som väl ka
nämnas i bredd med sjelfva reduktionen? Va
det ej i sjelfva verket ett supplement till denna
utan hvilken en stor del af reduktionens vigt fö
svenska allmogen gått förlorad? Och af allt dett
vet hr F. intet !
Hr B. går nu ett framställa huruledes hr F
i sitt 2:dra häfte emot sin ädle motståndar
glömmer den ton, som man i en vetenskapli
strid väntar, och nedskrifver rader sådana son
följande:
Sid. 37. Se här ett kort sammandrag af pro
tokollet vid den nu slutade kassationsmönstringe
med 83:e sidan. Låtom hennes beväringskarla
ännu en gång rycka fram, nummer efter nummer.
S. 38. F. ber honom (hr G.) gnugga sig i ö
sonen och se närmare efter, hyar dunsterna egent
ligen befinna sig.
S. 44. Och hr G:s mer och mer ökade miss:
tag och motsägelser — — de måste visas och till
bakavisas; — — men också ingenting mer. Af
ven de hafva sin ursäkt, sin naturliga förklaring
ika qvällens förlängda skuggor och stigande töc
(en.n
Om sådana utfall emot en sådan man är ingen
inmärkning lämplig, om ej den, att insinuationer
mm hr G:s ålderdom har, utom andra betänklig-
eter, jemväl den, att vara ulnötlt, sedan den åt-
ninstone två gånger förut varit utan framgång
nvänd. (Forts. följer.)