: s .
jemte jungfru Meria, som emellanåt med sin
hand aftorkat svetten på hans ansigte. Det var
ljus dager; jag fann gluggen alldeles tom. På
en gång togo två bredvid mig stående välklädde
män af sig haltarne, föllo på knä och ropade:
,Se! Se! Jesus, den korsfäste visar sig! En
mängd menniskor rundtomkring mig korsade
sig och en fjortonårig flicka ropade att äfven
hon såg synen. En poliskommissarie och den
vakthafvande kommissarien förklarade deremo!
högt att de sågo ingenting, och jag var obe-
tinksam rog att bekräfta deras utsago. Härvid
begynte de kringstående betrakta oss med ogena
blickar och ur hopen ropade flera röster: pIcke
alla äga den nåden att skåda uppenbarelsenl —
,Hvar och en är icke så värdig och ren, att
Jesus låter se sig för bonomi 0. s. v. Smiå-
ningom vexte antalet af seende till omkring
400 personer; de öfrige höillo sig tysta, påtagli-
gen för att ej helsas för ovärdiga och orena.
Hänförelsen grep slutligen så omkring sig, att
poliskommissarien sjelf fann för godt att tillstå
att han liksom skönjde någonting: att saken
visst icke vore omöilig,, m. m.; och slutligen
tillkännagåfvo två bland de österrikiska solda-
terna högt ati äfven de sågo synen och undrade
mycket på att kommissarien kunde tvifla längre.
Poliskommissarien och vaktbafvande officern läto
nu resa upp en stege mot fönstret, och polis-
kommissarien klef dit upp, jem!e en poiisbe-
tjeht. Han fann en gammal förfallen tornkim-
mare full med grus, men ingenting annat; ej
heller något som antydde tillställningar för en
fantasmagori. Officern gick äfven dit upp. Stå-
ende vid gluggen frågade poliskommissarien bo-
pen nedanföre om man såg någonting nu? Bland
många nej hördes likväl några röster, som ytt-
rade att Frelsarens fötter syntes bakom polis-
kommissarien. Embetsmännen stego då ned
igen och leronade stegen qvar till allmänt be-
sagnande, för en stund. Ea mängd menniskor
nastade dit upp, men ingen kunde i tornet upp-
täcka någonting. Det oaktadt fortfar tron pi
synen ännu, och sedan tillträdet till torngården
åter vägras, ser man utanför slottets bastioner
öfverallt fromma skaror, som andäktigt blicka
upp till den underbora gluggen.
GODA HOPPSUDDEN.
Enligt bref från Cap, af den 7 Maj, hade
Kaffrerna på nytt infallit i kolonien, och denna
gången så manstarke och välrustade, att deras
plundringståg icke kunnat hejdas genom de
stridskrafter, som gränsboarna förmått uppställa.
Kaffrerna hade icke allenast bortröfvat talrika
böskapsbjordar, utan äfven ödelagt ägarnes landt-
gårdar. Skadan var så mycket mera kännbar,
som åtskilliga voro praktfullt bebygda; bland
dessa nämnes äfven en gård, tillhörande den
såsom distriktsguvernör i Södra Afrika berömde
Sir Andries Stockenström.