like än hr Crusenstolpe, och som ej endast i arter
af sin förmåga, utan äfven i den anda, hvari har
skrifver historien, skarpt skiljer sig från hrr G
och S.
Uppväxt under inflytelsen af reaktionen emot der
Franska revolutionens läror, har hr F. under fort
satt sysselsättning med sina berättelser arbetat sit
in i en kärlek, ej endast för aristokrater, utan ä?
ven för aristokratien, som nästan håller hvarje prof
För honom kan naturligtvis ej hr G:s storsinnadt
oväld göra tillfyllest. Redan i sina betraktelse
om Christinas regering ställde han sig, 4841 oc
48492, i en ganska bestämd opposition emot sir
frejdade föregångare. Tiden gick icke desto min
dre sin gång. Någon särdeles verkan af hr F:
skildring af Christina och hennes samtida lät sig
ej förmärka. Och när hr G. i några om hösten å
4844 hållna, sedermera genom trycket också der
större allmänheten meddelade föreläsningar ännt
en gång uttalade sina med hr F:s så olika åsigter
då fann sig hr F. nödgad att med än mera allva
än förr taga i öfvervägande, hvart det slutliger
skulle leda, om Svenska folket längre finge lyssnt
till den farliga förföraren.
Hr B. inträder derefier på fältet, der F;yxel
manat Geijer till strid, och anmärker, till följe
af hr F:s ordalag i ingressen till Andra häftet.
det icke blott vara hans mening alt bringa hr
G:s stämma till tystnat, utan att det är ett
verkligt korståg inom svenska bistorien vi här
hafva för ögonen. De gamla korstagen gällde
en Graf. Det rya gäller, om man får tro hr
F., friden omkring en dödsbädd,. Derpå fäller
br B. dessa märkliga ord:
Om någon ny Urban HU genom sina predik-
ningar bidragit alt tända den nye korsriddarens
mod, kunne vi naturligtvis icke veta. Hr F. tyc-
kes vilja tillägga sig sjelf allena äran af det hjel-
temodiga beslutet; och vi hafva, i brist af tillför-
litliga urkunder, naturligtvis ingen rätt att sätta
hans uppgift i fråga.
Deremot äro vi oförhindrade att påminna, det
korståg af ålder mera påskyndat än uppehållit
arislokratiers fall, och att den första träffningen
i det nu af hr F. började ej tyckes berättiga till
stora förhoppningar hvarken för hans sak eller för
honom sjelf.
Hr B. öfvergår nu till det faktiska i den
lärda striden. Han börjar med att uppvisa ett
af profven på hr F:s mindre kunnighet, och
det i ett ämne, så allmänt kändt, att det nä-
stan kan kallas vulgärt. Frågan gäller Adelns
handling 4809, att afsäga sig sin uteslutande
rätt till besittande af Sätlerier, hvilket enligt
hr F. (I: 9) skolat utgöra det ädelmodiga upp-
offrandet af exklusiva besittvimgsrätten till Fräl-
sehemman. Den stora skillnaden häremellan
känner hvar och en; likasom att det vid 1809
års riksdag ej var eller kunde vara frågan om
de sednare i allmänhet, utan blott till den del
de voro Säterier ), likasom (med vissa inskränk-
ningar) Ladugårdar, Rå- och Rörs- samt In-
sockne- elier Veckodagshemman. Detta histo-
riska blunder, eller huru man vill kalla det,
kunde vara en förlåtlig absentia memorix hos
hvilken som helst; dock minst hos hr F., hvil-
ken i sin strid mot Geijer hufvudsakligen går
ut på att hos denne sin motståndare upptäcka
och i skarpa, stundom förundransvärdt oöfver-
lagda, uttryck 2nmärka dylika. Men vi vilja
låta hr B. tala sjelf om hr F.:
Han yttrar I. s. 62, att han hos hr G. står i
outplånlig förbindelse för sin andeliga utveckling.
Alt han ännu någon tid behöft gå i den skolan,
innan han på detta fält drog i strid mot mästa-
ren, det ådagalägger han tillräckligt, då han för-
söker på egen hand undervisa sina läsare om sven-
ska ståndens rättigheter, ett ämne, deri hr F. väl
bort ega bättre kunskap, förr än han inlät sig i
en strid af denna art.
Så förtäljer han, I. s. 9, att adeln 1869 ädelmo-
digt uppoffrat sin uteslutande rätt att besitta frälse-
hemman. Olyckligtvis fanns dock ej år 1869 för
adeln någon sådan rätt att uppoffra. Hr F. hade
gjort väl, om han före nedskrifvandet af de anmärkta
raderna, läst 27 af adliga privilegierna d. 146
Oktober 1723. Han skulle då funnit, det adelns
vederlikar samt prester och borgare långt före
1809 egde rätt att köpa och besitta allmänt frälse,
det vill säga, den största delen af frälsejorden, och,
att adelns uteslutande rätt endast angick säterier,
ladugårdar, och rå- och rörs- samt insockne- el-
ler veckodogshemman, och att i afseende på så-
dana hemman den omtalade, uteslutande rätten var
inskränkt genom förbehållen rätt dels för Konun-
gen att tillåta förtjenta ofrälse män att köpa och
besitta sådana, dels för ofrälse män i allmänhet
att under vissa förhållanden behålla de bemman
af omförmälda slag, som 4723 befunno sig i ofräl-
semans ego.n
Litet derefter blir det frågan om Carl XI::
reduktionsverk, af hr F. framstäldt såsom der
piece de råsistance (eller förmodligen: de mu-
tor), hvarmed svenska menigheten förmåddes
att åt konuögen öfverlemna Souverainiteten