Litet derefter blir det frågan om Carl XI:: reduktionsverk, af hr F. framstäldt såsom deu piece de resistance (eller förmodligen: de mutor), hvarmed svenska menigheten förmåddes att åt konungen öfverlemna Souverainiteten 4680, hvilket hr F. dock tycker kunde pnågot löna mödan; men hvaremot han omtalar enväldets uppdragande åt G-staf II (genom den e k. Säkerhetsakten 4789) såsom en oursäktlig förnedring,, esär då isgenting dylikt, enligi hr F., erbjöds den förledda ofrälseskaran. Det var blott ett ben, menar han, som utkastades af konungen att fånga den. Och pu utropar han förnämt: vi känna benet, som utkastade;! Men vid hr F:s kunskap härom är det just som hr B. uppställer en anmärkning, derjemte så karakteriserande för adelns och allmogens ställniog till hvarandra på den tiden, att vi anse oss böra anföra hr B:s egna ord: Här måste vi med hr F:s tillåtelse säga honom, det han fcke känner den piece de resistance, som 1789 erböds allmogen. Han hade ej vågat tala så som han gjort, i fall han vetat något om det han i sin öfverilning nämnde. Hrij F. ordar om förnedring, om folkets förne) Sjelfva ädelmodet, såsom motiv för adelns uppoffring 4809, har väl också mången satt starkt i tvifvel. Ty det är ganska klart, att det för sådane ledamöter af adeln, som besitta säterier och vilja sälja dem, måste vara just en förmån att få sälja dem icke blott till adlige, utan äfven till ofrälse, d.v.s. till hvem som helst; enär konkurrensen af köpare derigenom mångTdubblas, och försäljningspriset följaktligen kan göras högre. — Imedlertid och för att vara så Filitet sträoge, men så mycket rättvise, som möjligt, hafva också vi (se Aftonbladet för den 27 Juni M 145, sid. 2, spalt. 3, rad. 67—71) citerat 14809 års afsägelse såsom berömvärd), och gjord af adeln såsom adel (d. v. s. på riksdag); hvilken distinktion är ganska vigtig (såsom vi också på samma ställe anmärkte), enär alla sådana goda gerningar, hvilka göras af adlige, men icke i egenskap af adel, lika litet angår bördsinsitutionen, som alla onda handlingar, hvilka dylika personer begå, men icke göra såsom adel,