Litet derefter blir det frågan om Carl XI::
reduktionsverk, af hr F. framstäldt såsom deu
piece de resistance (eller förmodligen: de mu-
tor), hvarmed svenska menigheten förmåddes
att åt konungen öfverlemna Souverainiteten
4680, hvilket hr F. dock tycker kunde pnågot
löna mödan; men hvaremot han omtalar en-
väldets uppdragande åt G-staf II (genom den
e k. Säkerhetsakten 4789) såsom en oursäktlig
förnedring,, esär då isgenting dylikt, enligi
hr F., erbjöds den förledda ofrälseskaran. Det
var blott ett ben, menar han, som utkastades
af konungen att fånga den. Och pu utropar
han förnämt: vi känna benet, som utkastade;!
Men vid hr F:s kunskap härom är det just
som hr B. uppställer en anmärkning, derjemte
så karakteriserande för adelns och allmogens
ställniog till hvarandra på den tiden, att vi anse
oss böra anföra hr B:s egna ord:
Här måste vi med hr F:s tillåtelse säga honom,
det han fcke känner den piece de resistance, som
1789 erböds allmogen. Han hade ej vågat tala så
som han gjort, i fall han vetat något om det han
i sin öfverilning nämnde.
Hrij F. ordar om förnedring, om folkets förne-
) Sjelfva ädelmodet, såsom motiv för adelns upp-
offring 4809, har väl också mången satt starkt
i tvifvel. Ty det är ganska klart, att det för
sådane ledamöter af adeln, som besitta säterier
och vilja sälja dem, måste vara just en förmån
att få sälja dem icke blott till adlige, utan äf-
ven till ofrälse, d.v.s. till hvem som helst;
enär konkurrensen af köpare derigenom mång-
Tdubblas, och försäljningspriset följaktligen kan
göras högre. — Imedlertid och för att vara så
Filitet sträoge, men så mycket rättvise, som möj-
ligt, hafva också vi (se Aftonbladet för den 27
Juni M 145, sid. 2, spalt. 3, rad. 67—71) cite-
rat 14809 års afsägelse såsom berömvärd), och
gjord af adeln såsom adel (d. v. s. på riksdag);
hvilken distinktion är ganska vigtig (såsom vi
också på samma ställe anmärkte), enär alla så-
dana goda gerningar, hvilka göras af adlige, men
icke i egenskap af adel, lika litet angår börds-
insitutionen, som alla onda handlingar, hvilka
dylika personer begå, men icke göra såsom
adel,