like än hr Crusenstolpe, och som ej endast i arter af sin förmåga, utan äfven i den anda, hvari har skrifver historien, skarpt skiljer sig från hrr G och S. Uppväxt under inflytelsen af reaktionen emot der Franska revolutionens läror, har hr F. under fort satt sysselsättning med sina berättelser arbetat sit in i en kärlek, ej endast för aristokrater, utan ä? ven för aristokratien, som nästan håller hvarje prof För honom kan naturligtvis ej hr G:s storsinnadt oväld göra tillfyllest. Redan i sina betraktelse om Christinas regering ställde han sig, 4841 oc 48492, i en ganska bestämd opposition emot sir frejdade föregångare. Tiden gick icke desto min dre sin gång. Någon särdeles verkan af hr F: skildring af Christina och hennes samtida lät sig ej förmärka. Och när hr G. i några om hösten å 4844 hållna, sedermera genom trycket också der större allmänheten meddelade föreläsningar ännt en gång uttalade sina med hr F:s så olika åsigter då fann sig hr F. nödgad att med än mera allva än förr taga i öfvervägande, hvart det slutliger skulle leda, om Svenska folket längre finge lyssnt till den farliga förföraren. Hr B. inträder derefier på fältet, der F;yxel manat Geijer till strid, och anmärker, till följe af hr F:s ordalag i ingressen till Andra häftet. det icke blott vara hans mening alt bringa hr G:s stämma till tystnat, utan att det är ett verkligt korståg inom svenska bistorien vi här hafva för ögonen. De gamla korstagen gällde en Graf. Det rya gäller, om man får tro hr F., friden omkring en dödsbädd,. Derpå fäller br B. dessa märkliga ord: Om någon ny Urban HU genom sina predikningar bidragit alt tända den nye korsriddarens mod, kunne vi naturligtvis icke veta. Hr F. tyckes vilja tillägga sig sjelf allena äran af det hjeltemodiga beslutet; och vi hafva, i brist af tillförlitliga urkunder, naturligtvis ingen rätt att sätta hans uppgift i fråga. Deremot äro vi oförhindrade att påminna, det korståg af ålder mera påskyndat än uppehållit arislokratiers fall, och att den första träffningen i det nu af hr F. började ej tyckes berättiga till stora förhoppningar hvarken för hans sak eller för honom sjelf. Hr B. öfvergår nu till det faktiska i den lärda striden. Han börjar med att uppvisa ett af profven på hr F:s mindre kunnighet, och det i ett ämne, så allmänt kändt, att det nästan kan kallas vulgärt. Frågan gäller Adelns handling 4809, att afsäga sig sin uteslutande rätt till besittande af Sätlerier, hvilket enligt hr F. (I: 9) skolat utgöra det ädelmodiga uppoffrandet af exklusiva besittvimgsrätten till Frälsehemman. Den stora skillnaden häremellan känner hvar och en; likasom att det vid 1809 års riksdag ej var eller kunde vara frågan om de sednare i allmänhet, utan blott till den del de voro Säterier ), likasom (med vissa inskränkningar) Ladugårdar, Råoch Rörssamt Insockneelier Veckodagshemman. Detta historiska blunder, eller huru man vill kalla det, kunde vara en förlåtlig absentia memorix hos hvilken som helst; dock minst hos hr F., hvilken i sin strid mot Geijer hufvudsakligen går ut på att hos denne sin motståndare upptäcka och i skarpa, stundom förundransvärdt oöfverlagda, uttryck 2nmärka dylika. Men vi vilja låta hr B. tala sjelf om hr F.: Han yttrar I. s. 62, att han hos hr G. står i outplånlig förbindelse för sin andeliga utveckling. Alt han ännu någon tid behöft gå i den skolan, innan han på detta fält drog i strid mot mästaren, det ådagalägger han tillräckligt, då han försöker på egen hand undervisa sina läsare om svenska ståndens rättigheter, ett ämne, deri hr F. väl bort ega bättre kunskap, förr än han inlät sig i en strid af denna art. Så förtäljer han, I. s. 9, att adeln 1869 ädelmodigt uppoffrat sin uteslutande rätt att besitta frälsehemman. Olyckligtvis fanns dock ej år 1869 för adeln någon sådan rätt att uppoffra. Hr F. hade gjort väl, om han före nedskrifvandet af de anmärkta raderna, läst 27 af adliga privilegierna d. 146 Oktober 1723. Han skulle då funnit, det adelns vederlikar samt prester och borgare långt före 1809 egde rätt att köpa och besitta allmänt frälse, det vill säga, den största delen af frälsejorden, och, att adelns uteslutande rätt endast angick säterier, ladugårdar, och råoch rörssamt insockneeller veckodogshemman, och att i afseende på sådana hemman den omtalade, uteslutande rätten var inskränkt genom förbehållen rätt dels för Konungen att tillåta förtjenta ofrälse män att köpa och besitta sådana, dels för ofrälse män i allmänhet att under vissa förhållanden behålla de bemman af omförmälda slag, som 4723 befunno sig i ofrälsemans ego.n Litet derefter blir det frågan om Carl XI:: reduktionsverk, af hr F. framstäldt såsom der piece de råsistance (eller förmodligen: de mutor), hvarmed svenska menigheten förmåddes att åt konuögen öfverlemna Souverainiteten