: s . jemte jungfru Meria, som emellanåt med sin hand aftorkat svetten på hans ansigte. Det var ljus dager; jag fann gluggen alldeles tom. På en gång togo två bredvid mig stående välklädde män af sig haltarne, föllo på knä och ropade: ,Se! Se! Jesus, den korsfäste visar sig! En mängd menniskor rundtomkring mig korsade sig och en fjortonårig flicka ropade att äfven hon såg synen. En poliskommissarie och den vakthafvande kommissarien förklarade deremo! högt att de sågo ingenting, och jag var obetinksam rog att bekräfta deras utsago. Härvid begynte de kringstående betrakta oss med ogena blickar och ur hopen ropade flera röster: pIcke alla äga den nåden att skåda uppenbarelsenl — ,Hvar och en är icke så värdig och ren, att Jesus låter se sig för bonomi 0. s. v. Smiåningom vexte antalet af seende till omkring 400 personer; de öfrige höillo sig tysta, påtagligen för att ej helsas för ovärdiga och orena. Hänförelsen grep slutligen så omkring sig, att poliskommissarien sjelf fann för godt att tillstå att han liksom skönjde någonting: att saken visst icke vore omöilig,, m. m.; och slutligen tillkännagåfvo två bland de österrikiska soldaterna högt ati äfven de sågo synen och undrade mycket på att kommissarien kunde tvifla längre. Poliskommissarien och vaktbafvande officern läto nu resa upp en stege mot fönstret, och poliskommissarien klef dit upp, jem!e en poiisbetjeht. Han fann en gammal förfallen tornkimmare full med grus, men ingenting annat; ej heller något som antydde tillställningar för en fantasmagori. Officern gick äfven dit upp. Stående vid gluggen frågade poliskommissarien bopen nedanföre om man såg någonting nu? Bland många nej hördes likväl några röster, som yttrade att Frelsarens fötter syntes bakom poliskommissarien. Embetsmännen stego då ned igen och leronade stegen qvar till allmänt besagnande, för en stund. Ea mängd menniskor nastade dit upp, men ingen kunde i tornet upptäcka någonting. Det oaktadt fortfar tron pi synen ännu, och sedan tillträdet till torngården åter vägras, ser man utanför slottets bastioner öfverallt fromma skaror, som andäktigt blicka upp till den underbora gluggen. GODA HOPPSUDDEN. Enligt bref från Cap, af den 7 Maj, hade Kaffrerna på nytt infallit i kolonien, och denna gången så manstarke och välrustade, att deras plundringståg icke kunnat hejdas genom de stridskrafter, som gränsboarna förmått uppställa. Kaffrerna hade icke allenast bortröfvat talrika böskapsbjordar, utan äfven ödelagt ägarnes landtgårdar. Skadan var så mycket mera kännbar, som åtskilliga voro praktfullt bebygda; bland dessa nämnes äfven en gård, tillhörande den såsom distriktsguvernör i Södra Afrika berömde Sir Andries Stockenström.