som svarar mot hans mödor och ansvar: .J par
stån, att fiderneslandets framtida väl eller ve
beror af detta kalls riktiga, samvetsgranna ut-
öfning; men hvad gören J, att uppmuntra dem,
som bekläda det och bereda dem en sjelfstän-
dig fot, att stå på i samhället? J sägen, att
det uppvexande slägtets uppfostran till Guds-
fruktan, dygd och upplysning, är thronens fa-
staste stöd,; men när det gäller, att granska
och bestiömma budgeten, hvarigenom landets
angelägenheter drifvas, finnen J icke då allt an-
:gelägnare, än skolverken? Heter det icke först
krigsstaten, seden civilstaten och sist skolstaten?
Ansågen J verkligen undervisningens och upp-
fostringens sak så vigtig, som edra ord antyda,
skullen J icke då handla annorlunda, på riks-
dagar, i Konungens rådkammare och vid en-
skilda sammanträden? Eller ansen J det icke
kränkande för ett samhälles sunda förnuft, mo-
raliska känsla och förespeglade kristliga anda,
att gifva dem, som uppfostra hästar och krea-
tur större äretitlar, högre anseende och rikare
inkomster, än dem, som uppfostra menniskor?
Segrens framgång, fäderneslandets väl beror dock
icke uppå hästars styrka och krigarnes mängd,
utan på hela nationens moraliska kraft. J fån
derföre ursäkta, att tilldess edra gerningar mot-
svara edra erd, dessa ord icke ega för den
sanne foster!andsvännen någon annan betydelse,
än orden i en ordbok, af hvilka en otalig mängd
vackra meningar och fraser kunna sammansät-
tas. Det stundar ett riksmöte; vi äro icke långt
borta från året 4847. Vidhållen då, hvad J
hafven sagt 4846! Många af Eder blifva tvif-
velsutan äfven riksdagstalare. Fören då samma
språk; vid bestämmande af statsanslagen och
skolverkens reorganisation, yttren Eder som nu,
och sägen: fäderneslandets framtida väl eller
ve beror af skolkallets vigtiga och samvets-
granna utöfning, det uppvexande slägtets upp-
fostran till gudsfruktan, dygd och upplysning
wär thronens fastaste stöd och landets bästa
försvar; derföre yrka vi och fordra af Rikets
Ständer, att på den inre moraliska och intel-
ligenta försvarsraakten, på det fasta thronstödet,
som osynligen värnar den konstitutionella mo-
narkien, lika mycken omsorg, lika stor omkost-
nad användes, som på landets och thronens
yttre försvar och stöd, krigsmakten; vi yrka
nödvändigbeten af den opinions förändring, som
hittills vid krigarens yrke fästat högsta anseen-
de, och för detta yrkes bedrifvande kräft de
största arslager. J häpnen öfver detta förslag,
i medvetandet att militär- och försvarsverkets
budget till lands och vatten går öfver rill:o-
ner; men fö st är icke rec:s; det är Edert
eget, J landets fäder, endast en öfversättning i
verkligheten af edra egna ord. Eiler huru skall
man på annat sätt öfversätta orden om thro-
nens fastaste stödn; om det på en gång vigti-
gaste och mödosammaste kall af allan; om fä-
derneslandets framtida väl eller ve, som beror
af detia kalls samvetsgranna utöfning,. M. H.!
så länge J tillåten, att detta thronens fastaste
stöd ställes bland de sista, som en 40:de huf-
vudtitel i rikshufvudboken; så länge J låten
hela läroverksanslaget utgå med 483,852 rdr
(enligt rikshufvudboken för år 4837), då blotta
Kongl. - hof- och stallstaterna utgöra 674,682;
civilstaten 2,853,544, och krigsstaterna 5,262,763,
så länge skolen J icke tala mycket om under-
visning och u pfosiran såsom thronens och lan-
dets säkraste försvar. Besinnen, M. H., blott
till Hivgstpremier — förlåten denna oskickliga
jemnförelsen — nämnda året (4837) uigingo
3309 rdr. Mingen skola har mindre -total-
anslag, och ingen har något premium för uppfo-
stringen af de bästa menniskor. Endast Ströms-
holms siuteri kostade s. å. 10,977 rdr. — Rec.
frågar Eder på samvete, så vigtig häst-uppfo-
stringen än är: kunde kon ej åsidosättas, tills
barnauppfostringen kommit i full gång? — Dei
är icke meningen med dessa jemnförelser, att
förneka värdet af en förbättrad bäst-afvel; den
medgifves. Men här påstås, att utaf 2:ne vig-
tiga ting, då man ej för ögonblicket har råd
att vårda och bekosta dem båda, bör man fö-
redragae det vigtigaste. Och det är J sjelfva,
icke rec., som sagt, att uppfostringen af men-
niskor och uppostringsverken är det vigtigaste.
Talen derföre för ökade anslag till dessa läro-
och upplostringsverk vid nästa riksdag, äfven
om det ej kan ske utan afdrag i andra hufvud-
titlar. Först då kan man tro, att J hafven all-
var med hvsd J sägen. Och varen ölvertygade
om, ätt hvad J föreslån att gifva på ett håll,
hafven J mångdubbladt igen på ett annat! —
Blott till fångskju:s och fångunderbåll åtgår öf-
ver dubbelt emot hela läroverksanslaget, nem-
ligen (1837) 418,094 rdr, Lägges härtill kost-
naden för korrektionsanstalter, fängelser, hospi-
tal, hvilka nu befolkas af okunnighetens, brot-
tets och sedeslöshetens olyckliga offer, skulle
man ej våga hoppas, att genom en förbättrad
folkuppfostran dessa summor i betydlig grad
kände förminskas?
Vi hafva fästat oss hufvudsakligast vid en
enda af de talsres uttryck, hvilka föreslogo skå-
lar vid den pädagogiska Pestalozzifesten, dels
emedan de k:arast och kraftigast uttrycka äm-
nets vigt, dels emedan de härflutit från en man,
älskad af folket, aktad af regeringen och medl
ett visst inflytande på båda, dels äfven eme-
dan de utgöra summan och kärnan af allt,
) Denna brist synes dock tidens korthet och hjeip-:
källornas knapphet mera, än oförmåga, hafva