MÅNSPÖKENA. )
BERÄTTELSE AF EMANUCL GONZALES.
. ÖFVERSÄTTNING.
— Tålemod, min gode bror! sade infanen
med ovanlig mildhet. Ni oroår er alltför ha-
stigt. Vår far är-icke i ett så förtvifladt till-
stånd. Ni ser ju att jag är lugn, och jag bål-
ler dock af Ekonom lika mycket som ni. För
mycken bedröfveke på ert ansigte, skulle ju
vara en förebråelse mot mig.
— Lydå! ropade Enrico till läkaren, utan att
ge akt på dessa skrymtande ord. Om kozvun-
gen dör, så skall jag kunna intyga, att ni hade
kunnat frälsa honom, men alt ni ingenting bar
försökt.
— Och jag — afbröt honsm don Pedro —
jag påstår att han hbandiar som en god och
trogen tjenare, hvilken icke vill, medelst onö-
diga bemödanden, störa sin herres dödskamp.
— Den verkliga smärtan, grefve Transtampra,
döljer sig i djupet af själen och utbrister icke
i ena storm af tirar och svyftningar.
Enrieo kastide föraktfulla blickar på in-
fanten.
— Ni har förstått mig — sade han till lä-
karen. j
— Ni t;cks tlömrma, min bror, utbrast don
Pedro, att om någon har rättighet att här pa-
radera med sin smär!2, så är det jag. Om
någon bär har rättighet alt befalla, så är det
jag. Läkaren här skall icke lyda er. Dessutom !
förbjuder jag, att man förskräcker armånd och
alt men sprider glädje bland de belägrade, me-
del t äsynen af en modlöshet, som skulle vara
en tillräcklig tolkning af konungens förtviflade
tillstånd. Å
Grefven upptöjde med smärta och förtrytelse
sina händer mot himlen. Då hördes konuan-
j
7) Se Atonbl. JM 148, 149 och 4350.