MÅNSPÖKENA. ) BERÄTTELSE AF EMANUCL GONZALES. . ÖFVERSÄTTNING. — Tålemod, min gode bror! sade infanen med ovanlig mildhet. Ni oroår er alltför hastigt. Vår far är-icke i ett så förtvifladt tillstånd. Ni ser ju att jag är lugn, och jag båller dock af Ekonom lika mycket som ni. För mycken bedröfveke på ert ansigte, skulle ju vara en förebråelse mot mig. — Lydå! ropade Enrico till läkaren, utan att ge akt på dessa skrymtande ord. Om kozvungen dör, så skall jag kunna intyga, att ni hade kunnat frälsa honom, men alt ni ingenting bar försökt. — Och jag — afbröt honsm don Pedro — jag påstår att han hbandiar som en god och trogen tjenare, hvilken icke vill, medelst onödiga bemödanden, störa sin herres dödskamp. — Den verkliga smärtan, grefve Transtampra, döljer sig i djupet af själen och utbrister icke i ena storm af tirar och svyftningar. Enrieo kastide föraktfulla blickar på infanten. — Ni har förstått mig — sade han till läkaren. j — Ni t;cks tlömrma, min bror, utbrast don Pedro, att om någon har rättighet att här paradera med sin smär!2, så är det jag. Om någon bär har rättighet alt befalla, så är det jag. Läkaren här skall icke lyda er. Dessutom ! förbjuder jag, att man förskräcker armånd och alt men sprider glädje bland de belägrade, medel t äsynen af en modlöshet, som skulle vara en tillräcklig tolkning af konungens förtviflade tillstånd. Å Grefven upptöjde med smärta och förtrytelse sina händer mot himlen. Då hördes konuanj 7) Se Atonbl. JM 148, 149 och 4350.