Je Ve If JILUMT GU VG UDe
STRIDEN EMELLAN GEIJER OCH FRYXELL,
om Aristskratfördömandet.
(Forts. från 2 143)
Vi hafva hållit oss så länge vid inledningen
i hr F:s första häfte. Orsaken var, att hr G.
i sitt svar så godt som alldeles omfarit de po-
litiska sattserna deruti, bloit i anledning af dem
skänkande hr F. (sid. 48) dessa ord: ,det vore
obarmhertigt att förfölja honom på detta fålt.
Vi hafva likväl icke ansett framställningarne
böra alldeles oanmärkte få passera, då de ut-
gålt från en författare, som i öfrigt för sina
historiska arbeten, der det icke gäller ait be-
döma åsigter utan blott berätta händelser, nju-
ter en så rättvis och allmän aktning, att han
möjligen kunde missleda mången läsare endast
med vigten af sitt välförtjent berömda namn.
Ifrån och med sid. 47 börjar egentligen det
faktiska i striden emellan hrr G. och F. Ut-
gångspunkt-n för anfallet har hr F. tagit i de
tre Geijerska Föreläsningarne, hvilka åter i
många fall datera sig ända från Litteraturbla-
det. Hr F. har gjort ett stort antal anmärk-
ningar emot dels hvad han ansett för histori-
ska misstag, dels oriktiga åsigter hos Geyer.
Hr G. har till besvarande upptagit båda delarna,
och kommit till den slutsatts (sid. 102), att in-
gen enda af hr F:s anmärkningar har en verk-
lig eller mera än skenbar grund; samt att hr
F:s skrift upplöser sig i tvenne beståndsdelar:
förmenta skäl och väimenta försäkrisgar. Men
då hr F. i en ny brochure härpå gifvit ett
påtersvar,, har han (sid. 4—9) framvisat ett
betydligt antal ställen, deri hr G. lemnat hans
gjorda anmärkningar utan svar; samt vidare
(sid. 9—28) granskat en mängd andra punkter,
der hr G. visserligen svarat något, mer, efter
hr F:s mening, icke vederlagt honom, utan
merendels gått på sidan om sakerna och an-
fört hvad ej hörde till det omtvistade.
Alt ingå i ålla dessa enskildheter kan icke
vara föremålet för en tidningsartikel. Det är
också mindre behöfligt, då anmärkningsskrifterna
å ena och andra sidan säkert redan befinna sig
i alla deras händer, som halva lust och för-
måga till Bedömande af sådana detaljer, som
de här förekommande. Vi skola derför in-
skränka oss till några reflexioner, hvilka vi
anse göra tillfyllest för det politiska i frågan.
De historiska fakta, hvarom tvisten uppstått,
äro utan tvifvel af stort intresse att söka få
klart utredda. Hr F. börjar sina anmärknin-
gar med Carl IX och slutar dem egentligen
med Carl XI; ehuru ett och annat äfven före-
kommer både före och efter denna period. I
hr G:s såväl Föreläsningar som till hr F. ställda
p;Svar, finner: man stora blickar kastade öfver
mensklighetens och, serskildt, Sveriges högre
förhållanden: men dessa åsigter gå alla, eller
dock för det mesta, i en tendens, som hr FE.
dels icke synes uppfatta, dels icke underskrif-
ver. Följden blir, att de begge tvistande i
dessa saker stå och tala hvar för sig, icke rå-
kas i tenkerne och således ej heller kunna sam-
manjemka sig till fred, eller ens till ett resul-
at. Detta sednare får läsaren skapa sig sjelf.
Då vi för vår del hylla friheten under syn-
ounkt af allmänt erkänd och åt hvarje enskild
illdelad menniskorätt, så gilla vi hr G:s åsigter.
Hvad de faktiska enskildheterna vidkommer,
å är det visserligen sant, som hr F. säger, att
lera af honom i första häftet gjorda anmärk-
ungar af hr G. dels blifvit förbigångna, dels
lott besvarade på sidan. Men det kan lika
itet nekas, att mycket å andra sidan också blit-
it af hr G. i hans svar anmärkt mot hr F.,
vilket denne i sitt andra häfte (återsvaret) an-
ingen icke alls besvarat eller upptagit blott på
idan.
Till en icke obetydlig del förfaller hr F. i;
rdstrid. När hr G. påstått, att man måste