se hans uttryck i det stora, inre sammanhang,
hvartill de höra i tankegångarne på de olika
ställen i hans skrifter, der de förekomma; så
har hr F. mer än en gång uppdagat, att tyd-
liga motsägelser gifvas emellan de Geijerska ut-
trycken, hvarvid han utropar sammanhang!
sammanhang! — visande, att här intet sam-
manhang finnes. Hon skulle hafva påmint sig,
att det gifvas tvenne slags sammanhang; ett
inre och ett yttre. I det sednare har hr G.
otvifvelaktigt brustit på flera ställen; och så-
dant blir alltid ett fel. Men jemförelsevis är
detta ändock bältlre, än att brista på det inrc
sammanhanget.
I flera detaljuppgifter, särdeles i 2:a häftet,
synes hr F. hava företrädet framför hr G., så-
som t. ex. i frågan om de rader (rörande
konungs rätt att återtaga donerade kronogods),
som hr G. säger bafva uteslutits ur Gustaf A-
dolfs konungaförsikran 4611, men af honom
vara åter införd 4617; hvaremot br F. med
dokumenter bevisat, att raka motsattsen egt
rum: nemligen att denna tirad varit bibehållen
4611, men af Gustaf Adolf sjelf blifvit uteslu-
ten 4647. Likaså har hr F. ådagalagt, att br
G:s tycke för drottning Christina icke hvilar på
skäl; utan blott på ett slags besynnerlig och o-
grundad förkärlek. I både det förra och sed-
nare kan hr F. hafva rätt; ehuru vi ej katego-
riskt må utlåta oss deröfver, utan öfverlemna
det till hr G:s eget ompröfvande och besvaran-
de vid tillfälle. Det vissa är, att alltsam-
mans reducerar sig till en sak utan vwigt i
afseende på sjeliva det egentliga, eller Adels-
frågans politiska afgörande; helst då denna
uppteges i och för vår tid, hvilket utgör det
stora problemet. Hr F. kan svara, att detia
icke varit bans afsigt a!t vidröra: att han blott
velat rehabilitera vissa adliges historiska ära,
hvilken man gåst för nära. Nå väl! äfven i
detta afseende är hans strid med Geijer till en
stor del blott en ordstrid. Vi hafva förut an-
märkt, det hvarje läsare af historien redan vet,
nemligen, att aristokraterne, si:som medlem-
mar af adeln, aldrig utgjort sjelfva den
verkställande makten i riket; hvaraf följer, att
när oräkneliga gods, företräden af alla slag och
undantagsförmårer gåfvos dem, gjordes detta af
den verkställande maktens innehafvare, således
af någon konung eller drottning. - Häraf hem-
tar hr F. stöd att skylla detta onda på regen-
terna, hvari han har rätt till formen; men hr
G. skyller det, om ej ensamt, dock förnämli-
gast, på aristokraterne, hvilket kommer sjelfva
saken närmare, emedan en privilegierad och
redan ganska mäktig samhällsklass, ständigt och
talrikt omgifvande regenterne, måste, dels ge-
Hom fruktan som den ingifver, dels genom hopp
om stöd som den meddelar, ega en så stark
inflytelse på tbronens eller den verkställande
maktens innehafvare, att folket ganska billigt
och naturligt kan lägga den privilegierade klas-
sen till last det lidande som i samhället upp-
kommer genom de alltför stora förmåner den
medelst sin inflytelse tillskansat sig. För det
axiomatiska bäruti kan man omöjligen blunda.
En opartisk läsare af både Geijer och Fryxeli
kommer otvunget till den slutföljden, att den
omtalade skuldebördan bör läggas på både ko-
nungamakten och aristokratien, så fort de begge
befunnits obevakade och okontrollerade genom
en passande folkmakt i samhället. Detta at
historiens studium uppkommande resultat i tan-
ken instämmer närmast med Geijer; och gör
det till största delen äfven med Fryxell, så
vida man lägger tillbörlig vigt på hans här
och der meddelade försäkringar, att ej vilja för-
svara Adeln obetingadt, samt härtill fogar hans
skildringar i Berättelserna ur Svenska historien,
hvilka i allt hufvudsakligt framställa aristokra-
tien sådan Geijer sagt den hafva varit.
(Tillägg följer.)