se hans uttryck i det stora, inre sammanhang, hvartill de höra i tankegångarne på de olika ställen i hans skrifter, der de förekomma; så har hr F. mer än en gång uppdagat, att tydliga motsägelser gifvas emellan de Geijerska uttrycken, hvarvid han utropar sammanhang! sammanhang! — visande, att här intet sammanhang finnes. Hon skulle hafva påmint sig, att det gifvas tvenne slags sammanhang; ett inre och ett yttre. I det sednare har hr G. otvifvelaktigt brustit på flera ställen; och sådant blir alltid ett fel. Men jemförelsevis är detta ändock bältlre, än att brista på det inrc sammanhanget. I flera detaljuppgifter, särdeles i 2:a häftet, synes hr F. hava företrädet framför hr G., såsom t. ex. i frågan om de rader (rörande konungs rätt att återtaga donerade kronogods), som hr G. säger bafva uteslutits ur Gustaf Adolfs konungaförsikran 4611, men af honom vara åter införd 4617; hvaremot br F. med dokumenter bevisat, att raka motsattsen egt rum: nemligen att denna tirad varit bibehållen 4611, men af Gustaf Adolf sjelf blifvit utesluten 4647. Likaså har hr F. ådagalagt, att br G:s tycke för drottning Christina icke hvilar på skäl; utan blott på ett slags besynnerlig och ogrundad förkärlek. I både det förra och sednare kan hr F. hafva rätt; ehuru vi ej kategoriskt må utlåta oss deröfver, utan öfverlemna det till hr G:s eget ompröfvande och besvarande vid tillfälle. Det vissa är, att alltsammans reducerar sig till en sak utan vwigt i afseende på sjeliva det egentliga, eller Adelsfrågans politiska afgörande; helst då denna uppteges i och för vår tid, hvilket utgör det stora problemet. Hr F. kan svara, att detia icke varit bans afsigt a!t vidröra: att han blott velat rehabilitera vissa adliges historiska ära, hvilken man gåst för nära. Nå väl! äfven i detta afseende är hans strid med Geijer till en stor del blott en ordstrid. Vi hafva förut anmärkt, det hvarje läsare af historien redan vet, nemligen, att aristokraterne, si:som medlemmar af adeln, aldrig utgjort sjelfva den verkställande makten i riket; hvaraf följer, att när oräkneliga gods, företräden af alla slag och undantagsförmårer gåfvos dem, gjordes detta af den verkställande maktens innehafvare, således af någon konung eller drottning. Häraf hemtar hr F. stöd att skylla detta onda på regenterna, hvari han har rätt till formen; men hr G. skyller det, om ej ensamt, dock förnämligast, på aristokraterne, hvilket kommer sjelfva saken närmare, emedan en privilegierad och redan ganska mäktig samhällsklass, ständigt och talrikt omgifvande regenterne, måste, dels geHom fruktan som den ingifver, dels genom hopp om stöd som den meddelar, ega en så stark inflytelse på tbronens eller den verkställande maktens innehafvare, att folket ganska billigt och naturligt kan lägga den privilegierade klassen till last det lidande som i samhället uppkommer genom de alltför stora förmåner den medelst sin inflytelse tillskansat sig. För det axiomatiska bäruti kan man omöjligen blunda. En opartisk läsare af både Geijer och Fryxeli kommer otvunget till den slutföljden, att den omtalade skuldebördan bör läggas på både konungamakten och aristokratien, så fort de begge befunnits obevakade och okontrollerade genom en passande folkmakt i samhället. Detta at historiens studium uppkommande resultat i tanken instämmer närmast med Geijer; och gör det till största delen äfven med Fryxell, så vida man lägger tillbörlig vigt på hans här och der meddelade försäkringar, att ej vilja försvara Adeln obetingadt, samt härtill fogar hans skildringar i Berättelserna ur Svenska historien, hvilka i allt hufvudsakligt framställa aristokratien sådan Geijer sagt den hafva varit. (Tillägg följer.)