Han maste Uldlul Lyllvel KUDInDa Olvercns actiom, att ett reglemente, som talar om lärlingar, läroår och prof i en handtering, hvilken enligi lag kan idkas af hvem som heldst med fullkomlig frihet, icke blott synes vara, utan i sjelfva verket är någonting oegentligt. Men innan man dömer ordningsstadzan från denna synpunkt, måste två saker tagas i betraktande. Den vigtigaste är, att äfven efter den nya tryckfrihetslagens stiftande, en boktryckerisocietet fortfarit att existera, äfvensom inom boktryckerierna sjelfva den gamla traditionen af lärlingeoch konstförvandtsinrättningen. Med denna societets verksamhet förenades för nära 20 år sedan utgifvandet af en svensk bibliografi. Antingen måste nu såväl utgifvandet af denna bibliografi som sker på societetens bokostnad, inställas, äfvensom hela invättningen af lärlingar och konstförvandter upphäfvas, eller behöfde man alt bibehålla nigot slags organisation, något föreningsband mellan ledamöterna i yrket, fa-tän utan tvång för någon att deltaga deri. Då det förra alternativet sannolikt i flera fall skulle varit menligt för litteraturen, som behöfver en bibliografi, och för boktryckerikonsten och arbetarne dervid, hvilka otvifvelaktigt hade förlorat på en upplösning, så var det äfven nödigt att något slags ordningsstadga skulle finnas. Men det gamla reglementet har sedan många år funnits o!jenligt, oafsedt att det i flera fall står i strid med nu gällande tryckfribetslaz. Derföre har det äfven sedan en längre tid varit beslutadt, att en ny ordningsstadga skulle utarbetas. Härtill kommer ännu, att sådant blef en nödvändig följd af den för några år sedan grundlagda Gulenbergska stiftelsen. Denna utgör en pensionseller understödsanstalt för konstförvandter, och dess reglor, som utarbetades hufvudsakligen af konstförvandterne sjelfva — boktry ckarne hafva egentligen endast lemnat penningebidrag till fondens förstärkning — förutsätta att vissa reqvisita skola vara fullgjorda för att deruti ingå, och specielt är påbjudet, aft ingen får reshjelp eller annat understöd, utsn att bafva behörigt inskrifningsoch utskrifningsbetyg. Samma föreskrifter gälla vid konstförvandternes äldre sjukoch begrafningshjelps-kassa. Det blef då alldeles nödvändigt, att äfven någonting skulle stadgas om vilkoren för konstförvandtskaps erhållande, såsom en gemensam, och icke efter enski!da patroners godtyckliga bestämmelser stadgad grund för inträdet i dessa kassor; se der hufvudsaken, hvarföre det ej heller gick an att upphäfva hela inrättningen. Sedan vi lemnat dessa historiska upplysningar, torde det, till vederläggning af insändarnes gravamina, vara pog att meddela de hufvudsakligaste paragraferna i den nya stadgan, och att påpeka några jemförelsepunkter. Hvarje oväldig skall deraf finna, att nästan alla de gjorda förändringarne äro till arbetarnes fördel. Så t. ex. när förut tvist uppstod mellan patron och arbetare, afdömdes detta i societeten, som består af endast boktryckeriegare. Efter den nya stadgan åter skall det ske af en kompromiss, hvari konstförvandterna sjelfva välja halfva antalet ledamöter. Förr hönde det cj så sällan, att en boktryckare lät inskrifva en gosse vid 14 å 42 år på 7 eller 8 års lärotid, utan att ens något bevis om gossens samtycke behöfde företee. Nu är ett sådant samtycke af bonvom sjelf el!er hans må!smen ovilkorligt föreskrifvet, äfvensom att han ej må inskrifvas före 45 års ålder, för att förekomma hvad som ofta förr händt, att faltigt mödrar, för att bott blifva af med sina barn, kommit och öfverlemnat dem helt och bålet utan ati fråga efter deras framtida vilkor. Vid fyllda 453 år deremot kan en gosse åtminstone någorlunda anses i stånd att bestämma, om ban är bå ad för ett yrke. i Att några fordringar på en obetydlig elemenjarekoibildning och besökande af söndegsskola öras å en lärling torde icke heller vara. något ondt uti. Mena med allt detta bör tillika observeras, utt ingen, icke en tång en societetens ledamot, ir af denna ordnivgsstadga i det ringaste tvunsen att underkasta sig densamma. Han kan vara eller icke vera ledamot af socieleten; han san i båda fallen antingen använda lärlingar ch konstförvandter, eller andra personer, etter oehag; just derföre är föreningen helt och hålet frivillig, och om man besinnar allt detta, å lärer det förförliga spöket af dess skråmesighet reducera sig till en dunstbild. Bland de saker, sor gjort insändarne mycket ekymmer, är stadgandet för den händelsen att ågon vill lösa faktorsbref. Denna föreskrift ärleder sig egentligen derifrån, att man insåg, et faktorsbefattningen egentligen icke utgör ågon syssla som erfordrar serskild benämning huru bevillningsförordningen utsätter serskild eskaltning för faktor. Derför2 lemnades det ppet att ultaga ett så kalladt faktorsbref eller Xe. Nu återstå af insändarnes gravamina endast e visserligen dryga afgifterna för inoch utrifoing m. m. Men då dessa afgifter ickel! idanefter skola erläggas af arbetarne, utan afl: vcietetens egna ledamöter; då de härför inflyinde medlen hvarken användas till ledamöteras enskilda nytta eller till kalaser, utan hitlls gått dels till Gutenbergska stiftelsen, delsj 1 bibliografiens utgifvande, och då societetene