Han maste Uldlul Lyllvel KUDInDa Olvercns acti-
om, att ett reglemente, som talar om lärlingar,
läroår och prof i en handtering, hvilken enligi
lag kan idkas af hvem som heldst med full-
komlig frihet, icke blott synes vara, utan i sjelfva
verket är någonting oegentligt. Men innan man
dömer ordningsstadzan från denna synpunkt,
måste två saker tagas i betraktande. Den vig-
tigaste är, att äfven efter den nya tryckfrihets-
lagens stiftande, en boktryckerisocietet fortfarit
att existera, äfvensom inom boktryckerierna
sjelfva den gamla traditionen af lärlinge- och
konstförvandtsinrättningen. Med denna societets
verksamhet förenades för nära 20 år sedan ut-
gifvandet af en svensk bibliografi. Antingen
måste nu såväl utgifvandet af denna bibliografi
som sker på societetens bokostnad, inställas, äf-
vensom hela invättningen af lärlingar och konst-
förvandter upphäfvas, eller behöfde man alt
bibehålla nigot slags organisation, något för-
eningsband mellan ledamöterna i yrket, fa-tän
utan tvång för någon att deltaga deri. Då det
förra alternativet sannolikt i flera fall skulle
varit menligt för litteraturen, som behöfver en
bibliografi, och för boktryckerikonsten och ar-
betarne dervid, hvilka otvifvelaktigt hade förlo-
rat på en upplösning, så var det äfven nödigt
att något slags ordningsstadga skulle finnas.
Men det gamla reglementet har sedan mån-
ga år funnits o!jenligt, oafsedt att det i flera
fall står i strid med nu gällande tryckfribets-
laz. Derföre har det äfven sedan en längre
tid varit beslutadt, att en ny ordningsstadga
skulle utarbetas. Härtill kommer ännu, att
sådant blef en nödvändig följd af den för
några år sedan grundlagda Gulenbergska stiftel-
sen. Denna utgör en pensions- eller under-
stödsanstalt för konstförvandter, och dess reg-
lor, som utarbetades hufvudsakligen af konst-
förvandterne sjelfva — boktry ckarne hafva egent-
ligen endast lemnat penningebidrag till fondens
förstärkning — förutsätta att vissa reqvisita skola
vara fullgjorda för att deruti ingå, och spe-
cielt är påbjudet, aft ingen får reshjelp eller
annat understöd, utsn att bafva behörigt in-
skrifnings- och utskrifningsbetyg. Samma före-
skrifter gälla vid konstförvandternes äldre sjuk-
och begrafningshjelps-kassa. Det blef då allde-
les nödvändigt, att äfven någonting skulle stad-
gas om vilkoren för konstförvandtskaps erhål-
lande, såsom en gemensam, och icke efter en-
ski!da patroners godtyckliga bestämmelser stad-
gad grund för inträdet i dessa kassor; se der
hufvudsaken, hvarföre det ej heller gick an att
upphäfva hela inrättningen.
Sedan vi lemnat dessa historiska upplysnin-
gar, torde det, till vederläggning af insändarnes
gravamina, vara pog att meddela de hufvud-
sakligaste paragraferna i den nya stadgan, och
att påpeka några jemförelsepunkter. Hvarje
oväldig skall deraf finna, att nästan alla de
gjorda förändringarne äro till arbetarnes fördel.
Så t. ex. när förut tvist uppstod mellan patron
och arbetare, afdömdes detta i societeten, som
består af endast boktryckeriegare. Efter den
nya stadgan åter skall det ske af en kompro-
miss, hvari konstförvandterna sjelfva välja halfva
antalet ledamöter. Förr hönde det cj så säl-
lan, att en boktryckare lät inskrifva en gosse
vid 14 å 42 år på 7 eller 8 års lärotid, utan
att ens något bevis om gossens samtycke be-
höfde företee. Nu är ett sådant samtycke af
bonvom sjelf el!er hans må!smen ovilkorligt fö-
reskrifvet, äfvensom att han ej må inskrifvas
före 45 års ålder, för att förekomma hvad som
ofta förr händt, att faltigt mödrar, för att bott
blifva af med sina barn, kommit och öfverlem-
nat dem helt och bålet utan ati fråga efter
deras framtida vilkor. Vid fyllda 453 år der-
emot kan en gosse åtminstone någorlunda anses
i stånd att bestämma, om ban är bå ad för ett
yrke. i
Att några fordringar på en obetydlig elemen-
jarekoibildning och besökande af söndegsskola
öras å en lärling torde icke heller vara. något
ondt uti.
Mena med allt detta bör tillika observeras,
utt ingen, icke en tång en societetens ledamot,
ir af denna ordnivgsstadga i det ringaste tvun-
sen att underkasta sig densamma. Han kan
vara eller icke vera ledamot af socieleten; han
san i båda fallen antingen använda lärlingar
ch konstförvandter, eller andra personer, etter
oehag; just derföre är föreningen helt och hål-
et frivillig, och om man besinnar allt detta,
å lärer det förförliga spöket af dess skråmes-
ighet reducera sig till en dunstbild.
Bland de saker, sor gjort insändarne mycket
ekymmer, är stadgandet för den händelsen att
ågon vill lösa faktorsbref. Denna föreskrift
ärleder sig egentligen derifrån, att man insåg,
et faktorsbefattningen egentligen icke utgör
ågon syssla som erfordrar serskild benämning
huru bevillningsförordningen utsätter serskild
eskaltning för faktor. Derför2 lemnades det
ppet att ultaga ett så kalladt faktorsbref eller
Xe.
Nu återstå af insändarnes gravamina endast
e visserligen dryga afgifterna för in- och ut-
rifoing m. m. Men då dessa afgifter ickel!
idanefter skola erläggas af arbetarne, utan afl:
vcietetens egna ledamöter; då de härför infly-
inde medlen hvarken användas till ledamöter-
as enskilda nytta eller till kalaser, utan hit-
lls gått dels till Gutenbergska stiftelsen, delsj
1 bibliografiens utgifvande, och då societetene