på, så snart en ledighet uppstår, att utbedja si; chefens förord till tjensten, derest de erhålla för slag (vi skole nu ej nämna om dem, som äro fär dige att gå utom förslaget), och löftet derom er bålles merendels långt innan det är kändt, hvilk: medsökanderne -blifva. Gör nu händelsen att e äldre, men förut opåräknad tjensteman söker tjen sten och anmäler sig i sådant afseende hos chefen så mötes han med det svaret, att löfte om förord redan är gifvet åt den och den, och att det icke kan tryggas. Inträffar nu så illa, att den opåräk. nade sökanden är fullt jemnförlig i skicklighet men mångdubbelt öfverlägsen i förtjenst, så upp står väl en svårighet att genomdrifva saken — mer medlen äro många — och då chefens makt och inflytelse äro på spel, så måste alla krafter sättas i rörelse, att bekämpa hindret. Den i gunst va. rande utstyres derföre med de amplaste loford och kringstrålas med en mängd superlativer, ofta a: osmakligaste art. Dessutom, då nöden är stark måste åtskilliga bjelptrupper i enskild väg framträda. — Och spelet vinnes vanligen. Hvad blir följden häraf? — Att den unge man. som endast i grund af sin chefs förord vunnit beforåran, står i ständig förbindelse hos honom derför, och försättes med detsamma i en så beroende och generad ställning till chefen, att han icke alltid kan eller åtminstone har högst svårt att följa egen öfvertygelse om rätt och pligt, samt serdeles i tvetydiga fall och sådane, som anses af mindre vigt, hellre tåligt fogar sig efter chefens önskan, än han blottställer sig för obehaget, att vidhälla och reservera sin egen derifrån afvikande tanka. Dessutom då erfarenheten visar, att slika förord hafva åsyftad verkan, så uppstår en täflan att vinna ehefens personliga gunst: för honom kryjpes, smicker utströs och en servilism af den skadligaste art utbreder sig inom hela tjenstemanna-korpsen. Naturer kunna väl finnas, som hafva svårt att böja sig under detta ok, men de äro rarare att träffa och få i längden, på ett eller annat sätt, derför plikta. : Den tafla jag här framställt är mörk men sann, och har sin motbild i verkligheten. Jag är icke hänförd af något irrbloss, utan talar af erfarenhet. Måtte jag allenast förstås rätt! Min mening är visserligen icke att lägga hyende under oskickligheten och lättjan, samt tillerkänna dem den framgång på tjenstemannabanan, som endast tillkommer den skicklige och nitiske tjerstemannen. Långt derifrån. Jag vill endast att dessa utväxter skola bortskrädas på ett ärligt och lagenligt sätt, samt att icke tillfälle måtte gifvas att dermed bortblanda den verkliga förtjensten och skickligheten, efter hugskott. Och att detta ädla syfte kan utan serdeles svårighet vinnas tror jeg, och vill äfven försöka att göra det klart. På sätt redan nämndt är, utgöra förtjenst och skicklighet — och dessa allena — de grunder, hvarpå så väl utnämning som förslag till tjenster bör byggas. Dessa egenskaper få icke skiljas från hvarandra, utan de böra sins emellan vägas och jemnföras. Detta är icke alltid så lätt, men mycket svårt är det ej heller; dock fordras dertill oundgängligen em god vilja och ett rent uppsåt, känsla för det rätta och sanna, samt framför allt opartiskhet. Således mäste alla löften utgå och alla enskilda tycken afvisas. Först då, när alla sökander anmält och dokumenterat sig, inträder tiden att bedöma deras rätt till befordran. Finnes dervid, att någon bland de sökande, ehuru hans tjensteår kunde lemna rätt till förslaget, är underhaltig i den skicklighet, som erfordras för tjersten, så bör ban uteslutas från förslaget och för orsaken öppet deri redogöras, likasom ock, derest sökandes seder och lefverne vore klandervärda, sådant otvifvelaktigt bör noteras, dock alltid öppet, så att tillfälle till försvar gifves. Men hafva samtlige sökande ett tillräckligt mått af skicklighet och fråga endast blir, hvilkenderas bör sältas i comparativi eller superlativi gradus, för ett gifva företräde framför en högre förtjenst, då bör dermed mycket varsammeliga tillvägagås, ty då är man åter inne på det subjektiva tyckets område. Jeg vill dock icke neka, att skickligheten, der den är klart öfvervägande, bör uppmuntras med ett visst företräde, men då bör skillnaden i förtjenst ej heller vara stor; ty är förtjensten mångdubbel och tillika förenad med ett tillräckligt mått af skicklighet, så fordrar äfven förtjensten sin lön, och då synes det lilla plus af skicklighet, som man tror sig finna hos den täflande, böra bida till annan läglighet. Är skickligheten så verkligt öfvervägande, som man tror, tar den sig nog fram ändå, och inser säkert sjelf det rätta i jemnförelsegrunden. Men dervid bör ock förslogsupprättaren stadna; och några förord, derifrån afvikande, böra icke existera. . Min oförgripliga tanke är alltså, att befordringslagen är god, men tillämpningen deraf har icke alltid varit riktig, samt att de misstag i befordringen, mot hvilka allmänna rösten så ofta höjt sig, egentligen härrör från en oriktig uppfattning af le grunder, som böra följas vid förslags upprätande; och den ringa tillit, som just derföre kunrat vid utnämningen sättes till förslagen, och serleles sådana förslag, som angått landtstatstjenster. Alskare af sanning och rätt i allt. tj (Insändt.) Uti tidningen Aftonbladet för förliden gårdag innes, under rubrik Insändb, en mot Bäraregilets transportkontor gjord anmärkning, om försummande af att expediera ingående reqvisitioner om nanskap. Förhållandet har genom missägning af