på, så snart en ledighet uppstår, att utbedja si;
chefens förord till tjensten, derest de erhålla för
slag (vi skole nu ej nämna om dem, som äro fär
dige att gå utom förslaget), och löftet derom er
bålles merendels långt innan det är kändt, hvilk:
medsökanderne -blifva. - Gör nu händelsen att e
äldre, men förut opåräknad tjensteman söker tjen
sten och anmäler sig i sådant afseende hos chefen
så mötes han med det svaret, att löfte om förord
redan är gifvet åt den och den, och att det icke
kan tryggas. Inträffar nu så illa, att den opåräk.
nade sökanden är fullt jemnförlig i skicklighet
men mångdubbelt öfverlägsen i förtjenst, så upp
står väl en svårighet att genomdrifva saken — mer
medlen äro många — och då chefens makt och
inflytelse äro på spel, så måste alla krafter sättas
i rörelse, att bekämpa hindret. Den i gunst va.
rande utstyres derföre med de amplaste loford och
kringstrålas med en mängd superlativer, ofta a:
osmakligaste art. Dessutom, då nöden är stark
måste åtskilliga bjelptrupper i enskild väg fram-
träda. — Och spelet vinnes vanligen.
Hvad blir följden häraf? — Att den unge man.
som endast i grund af sin chefs förord vunnit be-
foråran, står i ständig förbindelse hos honom der-
för, och försättes med detsamma i en så beroende
och generad ställning till chefen, att han icke all-
tid kan eller åtminstone har högst svårt att följa
egen öfvertygelse om rätt och pligt, samt serdeles
i tvetydiga fall och sådane, som anses af mindre
vigt, hellre tåligt fogar sig efter chefens önskan,
än han blottställer sig för obehaget, att vidhälla
och reservera sin egen derifrån afvikande tanka.
Dessutom - då erfarenheten visar, att slika förord
hafva åsyftad verkan, så uppstår en täflan att vin-
na ehefens personliga gunst: för honom kryjpes,
smicker utströs och en servilism af den skadligaste
art utbreder sig inom hela tjenstemanna-korpsen.
Naturer kunna väl finnas, som hafva svårt att böja
sig under detta ok, men de äro rarare att träffa
och få i längden, på ett eller annat sätt, derför
plikta. :
Den tafla jag här framställt är mörk men sann,
och har sin motbild i verkligheten. Jag är icke
hänförd af något irrbloss, utan talar af erfarenhet.
Måtte jag allenast förstås rätt! Min mening är
visserligen icke att lägga hyende under oskicklig-
heten och lättjan, samt tillerkänna dem den fram-
gång på tjenstemannabanan, som endast tillkommer
den skicklige och nitiske tjerstemannen. Långt
derifrån. Jag vill endast att dessa utväxter skola
bortskrädas på ett ärligt och lagenligt sätt, samt
att icke tillfälle måtte gifvas att dermed bort-
blanda den verkliga förtjensten och skickligheten,
efter hugskott. Och att detta ädla syfte kan utan
serdeles svårighet vinnas tror jeg, och vill äfven
försöka att göra det klart.
På sätt redan nämndt är, utgöra förtjenst och
skicklighet — och dessa allena — de grunder,
hvarpå så väl utnämning som förslag till tjenster
bör byggas. Dessa egenskaper få icke skiljas från
hvarandra, utan de böra sins emellan vägas och
jemnföras. Detta är icke alltid så lätt, men myc-
ket svårt är det ej heller; dock fordras dertill
oundgängligen em god vilja och ett rent uppsåt,
känsla för det rätta och sanna, samt framför allt
opartiskhet. Således mäste alla löften utgå och
alla enskilda tycken afvisas. Först då, när alla
sökander anmält och dokumenterat sig, inträder
tiden att bedöma deras rätt till befordran. Fin-
nes dervid, att någon bland de sökande, ehuru
hans tjensteår kunde lemna rätt till förslaget, är
underhaltig i den skicklighet, som erfordras för
tjersten, så bör ban uteslutas från förslaget och
för orsaken öppet deri redogöras, likasom ock,
derest sökandes seder och lefverne vore klander-
värda, sådant otvifvelaktigt bör noteras, dock all-
tid öppet, så att tillfälle till försvar gifves. Men
hafva samtlige sökande ett tillräckligt mått af
skicklighet och fråga endast blir, hvilkenderas bör
sältas i comparativi eller superlativi gradus, för
ett gifva företräde framför en högre förtjenst, då
bör dermed mycket varsammeliga tillvägagås, ty
då är man åter inne på det subjektiva tyckets
område. Jeg vill dock icke neka, att skicklighe-
ten, der den är klart öfvervägande, bör uppmun-
tras med ett visst företräde, men då bör skillna-
den i förtjenst ej heller vara stor; ty är förtjen-
sten mångdubbel och tillika förenad med ett till-
räckligt mått af skicklighet, så fordrar äfven för-
tjensten sin lön, och då synes det lilla plus af
skicklighet, som man tror sig finna hos den täf-
lande, böra bida till annan läglighet. Är skick-
ligheten så verkligt öfvervägande, som man tror,
tar den sig nog fram ändå, och inser säkert sjelf
det rätta i jemnförelsegrunden. Men dervid bör
ock förslogsupprättaren stadna; och några förord,
derifrån afvikande, böra icke existera. .
Min oförgripliga tanke är alltså, att befordrings-
lagen är god, men tillämpningen deraf har icke
alltid varit riktig, samt att de misstag i befordrin-
gen, mot hvilka allmänna rösten så ofta höjt sig,
egentligen härrör från en oriktig uppfattning af
le grunder, som böra följas vid förslags upprät-
ande; och den ringa tillit, som just derföre kun-
rat vid utnämningen sättes till förslagen, och ser-
leles sådana förslag, som angått landtstatstjenster.
Alskare af sanning och rätt i allt.
tj
(Insändt.)
Uti tidningen Aftonbladet för förliden gårdag
innes, under rubrik Insändb, en mot Bäraregil-
ets transportkontor gjord anmärkning, om försum-
mande af att expediera ingående reqvisitioner om
nanskap. Förhållandet har genom missägning af