nom spela. Men han war villrådig huru han
skulle kunna inleda detta ämne med en va-
relse, rädd och nyfiken, som en hind, hvilken
vid kanten af en gångstig visar sitt vackra huf-
vud och genast derpå, vid första ljudet af jägarens
steg, med höga hopp försvinner i skogen.
Sålunda iakttogo dessa begge unga personer,
som säkert hade tusen saker att meddela hvar-
andra, en tankfull tystnad.
Det var Leonce, som först bemärkte Lises
sorgsna utseende, och för att söka intränga uti
hennes bjertss hemligheter, i hvad som rörde
honom sjelf, frågade han henne:
— Ni ledsen, det är kanhända jag, som
haft den otyckan att misshaga er?
— Visst icke, svarade hon, i det en djup
suck undtöll heane; det är något helt annat.
— Hved då?
— Vill ni att jag uppriktigt skall säga er det?
— Ja, visserligen.
— Nåväl! Herr Leonce (det var andra gån-
gen bon kallade henom Leonce), det är icke
passande, hvad ni här företager er.
Sternys stolthet uppväcktes vid detta ord, hvil-
ket, för ea man sådan som han, var det mest
förolämpande ett fruntimmer kunde yttra; han
svarade med svälvande röst:
— Jag tror mig icke hafva begått något o-
passande, åtminstone emot er, mamsell.
Lise vände emot hosom sitt Jjufva ansigte,
och sade med sorgsen och undergifven stämma:
— Ack, huu illa ni förstår min mening;
jag är längt ifrån att påstå, att ni uti sådant
afseende felat emot någon.
— Men hvad vill ni då säga?
e