nom spela. Men han war villrådig huru han skulle kunna inleda detta ämne med en varelse, rädd och nyfiken, som en hind, hvilken vid kanten af en gångstig visar sitt vackra hufvud och genast derpå, vid första ljudet af jägarens steg, med höga hopp försvinner i skogen. Sålunda iakttogo dessa begge unga personer, som säkert hade tusen saker att meddela hvarandra, en tankfull tystnad. Det var Leonce, som först bemärkte Lises sorgsna utseende, och för att söka intränga uti hennes bjertss hemligheter, i hvad som rörde honom sjelf, frågade han henne: — Ni ledsen, det är kanhända jag, som haft den otyckan att misshaga er? — Visst icke, svarade hon, i det en djup suck undtöll heane; det är något helt annat. — Hved då? — Vill ni att jag uppriktigt skall säga er det? — Ja, visserligen. — Nåväl! Herr Leonce (det var andra gången bon kallade henom Leonce), det är icke passande, hvad ni här företager er. Sternys stolthet uppväcktes vid detta ord, hvilket, för ea man sådan som han, var det mest förolämpande ett fruntimmer kunde yttra; han svarade med svälvande röst: — Jag tror mig icke hafva begått något opassande, åtminstone emot er, mamsell. Lise vände emot hosom sitt Jjufva ansigte, och sade med sorgsen och undergifven stämma: — Ack, huu illa ni förstår min mening; jag är längt ifrån att påstå, att ni uti sådant afseende felat emot någon. — Men hvad vill ni då säga? e