men ändå qvarlevande tillgifvenhet! Den vill ogerna skrifva något ondt på Konungens iäkning. Trogen konstitutionen gör den endast Herrarne derför ansvarige. Om häruti alltid ligger en rättvisa, lemna vi derhän; men på detta sätt qvarstår imedlertid begreppet Konungen rent och oskäradt i allmogens tankegång. Trogen sitt: krigiska påbrå, är svenska allmogen föga industriös. Den hänger fast vid gamla vanor och älskar i allmänhet icke det nya; derföre har den också ringa förbättrat i sitt åkerbruk och: vehiklarne för dess drifvande. Mångenstädes skötes jorden nu, som den sköttes för sekler tillbaka. Den uråldriga svenska alfundsjukan lägger hinder i vägen för bolagsoch associationsandan. Hvar och en vill förtjena för sig, utan att lemna andra tillfälle dertill. Svenska bonden är liksom rädd att ha någonting, utom lån, gemensamt. -Derföre torde man också näppeligen ha hört talas om något större företag, i bolag utfördt af bönder. SvåTigheten att komma till stånd med entreprenader på göstgilvaregårdarne torde vara ett af de sednaste bevisen på allmogens böjelse för omöjJghet i dylika företag. Svenska allmogen är vidskeplig. I sin mån bidrager bärtill tråditionen, som, om hösten vid spisbrasan, åt hvarje uppvexande generation :skänker en skatt af spökhistorier och trollsagor; i viss mån sjelfva landets lokala beskaffenhet, som med sina skogar och berg, sina grufvor och milor, just tyckes ämnadt till öfvertrons och andeuppenbarelsernas förlofvade land. Men grundtonen i denna vidskepelse är dock icke den rädda och förskräckta, som skyggar tillbaka för en nattlig vandring under de dystra furorna eller öfver den nakna heden; allmogens vid-skepelse ser tvertom i en del af sina förmenta anideuppenbarelser vänliga väsenden, som på sin höjd tillåta sig ett litet spratt med menniskorna, men i öfrigt, värnande och skyddande; syssla omkring dem. Dessutom står denna vidskepelse ej sällan tillsamman med en ren och oskrymtad gudsfruktan, i hvilket hänseende svenska allmogen torde kunna mäta sig med hvilken annan nation som helst. En jemörelse mellan besöktheten i våra landtkyrkor och utländningens talar härutinnan öfvertygande till vår förmån. I Sverges verkliga landsbygd, der grannskapet af större städer och depraverad civilisation ännu ej tunnit förderfvande inverka, äro de dagliga bönerna något mera, än blott tanklöst upplästa utanlexor. Och derföre att allmogen är gudfruktig, är den äfven i viss mån intolerant. Ingen är mera medgörlig ireligiöst hänseende, än just otron. Svenska allmogen är i allmänhet misstrogen; den är, i följd häraf, någon gång lömsk. Ledd af en slags undvikande instinkt går. den bivägar, då raka vägen vore icke allenast den ärligaste, utan äfven den bästa. Men hvadan denna skygghet för ett öppet bandlingssätt? Hvem lade fröet till detta ängsligt kringspejande misstroende? Vi svara utan betänkande: herremannen. En öfverblick af det sätt, hvarpå allmogen inom Sveriges landamären blifvit i det förflutna behandlad — ehuru kanske i viss mån en digression från ämnet — skall bidraga att upplysa dessa förhållanden. Svenska allmogens urgamla frihet är för mycket vorden till ordspråk, att våga sätta den i fråga; men hvad var, noga sedt, denna frihet? Huru förtrampande steg icke feodalismen inom området af densamma, huru föraktligt nedsåg icke den stolte herremannen på den nedböjde brukaren af sina fäders torfva? Ännu begagnas till och med i vissa orter det ädla, vackra, betydelsefulla ordet bonde, såsom ett oqvädinsord, och dräggen af Stockholms pöbel tror sig nedsätta den ene den andre, då han nämner sin vederdeloman: bonde. Huru käckt skröto icke, endast för ett par decennier tillbaka, den tidens ungherrar, öfver bönder, pryglade på egästgifvargårdar, och bondkampar, sprängda på landsvägen? Huru mången egendomsherre, äfven af de moderna, tvingade icke sina underhafvande, att, endast med obetäckt hufvud, nalkas grindstolpen af den gård, der i öfrigt hans hemtamda kreatur gingo ogenerade och hans fjäderfä plockade mask i sanden. Och lycklige desse aunderhafvande, om öfverdrifvenheten af godsherrens anspråk stånnade vid utkräfvandet af de vördnadsbetygelser, dem katoliken bevisar sina helgon — när härtill sedermera kom ett, ej sällan mera än judiskt blodsugeri, en konsequent genomförd princip att krama svampen till det yttersta och sedan kasta den, var det billigt, att i bondens inre reste sig mot allt hvad. herreman hette en känsla af misstroende — förlåtligt, om det till och med varit af harm. Han såg, till formen åtminstone, herremannen gynnas äfven inför rättvisans ansigte, vid tingen, der dennes mål vanligen först till behandling uppropades — han såg honom inför Guds ansigte, i kyrkan, hedrad med serskild bänk, överst i koret uppträda. som granne med det aldraheligaste. Och ändå sade honom domrarne, sade honom presterne, att inför Gud och Lagen alla äro lika. Han borde då billigen börja hysa sina egna tankar om den mäktiga kast, som, oaktadt de amplaste förbud, visste sarmbåga sig fram både på Guds och Lagens område. (Slutet följ er.) — Herr bokhandlaren Fritze har anhållit om rum i Aftonbladet för följande: — Till Redaktionen af Aftonbladet! Af redaktionens i Aftonbladet för sistlidne gårdav införda artikel anpående betientgossen Peter