men ändå qvarlevande tillgifvenhet! Den vill
ogerna skrifva något ondt på Konungens iäk-
ning. - Trogen konstitutionen gör den endast
Herrarne derför ansvarige. Om häruti all-
tid ligger en rättvisa, lemna vi derhän; men
på detta sätt qvarstår imedlertid begreppet
Konungen rent och oskäradt i allmogens tan-
kegång.
Trogen sitt: krigiska påbrå, är svenska allmo-
gen föga industriös. Den hänger fast vid gamla
vanor och älskar i allmänhet icke det nya;
derföre har den också ringa förbättrat i sitt
åkerbruk och: vehiklarne för dess drifvande.
Mångenstädes skötes jorden nu, som den sköt-
tes för sekler tillbaka. Den uråldriga svenska
alfundsjukan lägger hinder i vägen för bolags-
och associationsandan. Hvar och en vill för-
tjena för sig, utan att lemna andra tillfälle der-
till. Svenska bonden är liksom rädd att ha
någonting, utom lån, gemensamt. -Derföre torde
man också näppeligen ha hört talas om något
större företag, i bolag utfördt af bönder. Svå-
Tigheten att komma till stånd med entreprena-
der på göstgilvaregårdarne torde vara ett af de
sednaste bevisen på allmogens böjelse för omöj-
Jghet i dylika företag.
Svenska allmogen är vidskeplig. I sin mån
bidrager bärtill tråditionen, som, om hösten vid
spisbrasan, åt hvarje uppvexande generation
:skänker en skatt af spökhistorier och trollsagor;
i viss mån sjelfva landets lokala beskaffenhet,
som med sina skogar och berg, sina grufvor
och milor, just tyckes ämnadt till öfvertrons
och andeuppenbarelsernas förlofvade land. Men
grundtonen i denna vidskepelse är dock icke
den rädda och förskräckta, som skyggar tillbaka
för en nattlig vandring under de dystra furorna
eller öfver den nakna - heden; allmogens vid-
-skepelse ser tvertom i en del af sina förmenta
anideuppenbarelser vänliga väsenden, som på sin
höjd tillåta sig ett litet spratt med menniskorna,
men i öfrigt, värnande och skyddande; syssla
omkring dem. Dessutom står denna vidskepelse
ej sällan tillsamman med en ren och oskrym-
tad gudsfruktan, i hvilket hänseende svenska
allmogen torde kunna mäta sig med hvilken
annan nation som helst. En jemörelse mellan
besöktheten i våra landtkyrkor och utländnin-
gens talar härutinnan öfvertygande till vår för-
mån. I Sverges verkliga landsbygd, der grann-
skapet af större städer och depraverad civili-
sation ännu ej tunnit förderfvande inverka, äro
de dagliga bönerna något mera, än blott tank-
löst upplästa utanlexor. Och derföre att all-
mogen är gudfruktig, är den äfven i viss mån
intolerant. Ingen är mera medgörlig ireligiöst
hänseende, än just otron.
Svenska allmogen är i allmänhet misstrogen;
den är, i följd häraf, någon gång lömsk. Ledd af
en slags undvikande instinkt går. den bivägar, då
raka vägen vore icke allenast den ärligaste, utan
äfven den bästa. Men hvadan denna skygghet för
ett öppet bandlingssätt? Hvem lade fröet till detta
ängsligt kringspejande misstroende? Vi svara utan
betänkande: herremannen.
En öfverblick af det sätt, hvarpå allmogen inom
Sveriges landamären blifvit i det förflutna behand-
lad — ehuru kanske i viss mån en digression från
ämnet — skall bidraga att upplysa dessa förhål-
landen. Svenska allmogens urgamla frihet är för
mycket vorden till ordspråk, att våga sätta den i
fråga; men hvad var, noga sedt, denna frihet?
Huru förtrampande steg icke feodalismen inom
området af densamma, huru föraktligt nedsåg icke
den stolte herremannen på den nedböjde brukaren
af sina fäders torfva? Ännu begagnas till och med
i vissa orter det ädla, vackra, betydelsefulla ordet
bonde, såsom ett oqvädinsord, och dräggen af
Stockholms pöbel tror sig nedsätta den ene den
andre, då han nämner sin vederdeloman: bonde.
Huru käckt skröto icke, endast för ett par decen-
nier tillbaka, den tidens ungherrar, öfver bönder,
pryglade på egästgifvargårdar, och bondkampar,
sprängda på landsvägen? Huru mången egendoms-
herre, äfven af de moderna, tvingade icke sina un-
derhafvande, att, endast med obetäckt hufvud, nal-
kas grindstolpen af den gård, der i öfrigt hans
hemtamda kreatur gingo ogenerade och hans fjä-
derfä plockade mask i sanden. Och lycklige desse
aunderhafvande, om öfverdrifvenheten af godsher-
rens anspråk stånnade vid utkräfvandet af de vörd-
nadsbetygelser, dem katoliken bevisar sina helgon
— när härtill sedermera kom ett, ej sällan mera
än judiskt blodsugeri, en konsequent genomförd
princip att krama svampen till det yttersta och
sedan kasta den, var det billigt, att i bondens inre
reste sig mot allt hvad. herreman hette en känsla
af misstroende — förlåtligt, om det till och med
varit af harm. Han såg, till formen åtminstone,
herremannen gynnas äfven inför rättvisans ansigte,
vid tingen, der dennes mål vanligen först till be-
handling uppropades — han såg honom inför Guds
ansigte, i kyrkan, hedrad med serskild bänk, ö-
verst i koret uppträda. som granne med det aldra-
heligaste. Och ändå sade honom domrarne, sade
honom presterne, att inför Gud och Lagen alla äro
lika. Han borde då billigen börja hysa sina egna
tankar om den mäktiga kast, som, oaktadt de
amplaste förbud, visste sarmbåga sig fram både på
Guds och Lagens område.
(Slutet följ er.)
— Herr bokhandlaren Fritze har anhållit om
rum i Aftonbladet för följande: —
Till Redaktionen af Aftonbladet!
Af redaktionens i Aftonbladet för sistlidne går-
dav införda artikel anpående betientgossen Peter