måste gifvafhvarandra; och af de hinder som de uppställa för fiendtliga stammarnes förenande i större massor, m. m. Man skall icke då längre finna anstötligt, att en fransk marskalk kommenderar 4000 man, i synnerhet då han förenar sina rörelser med 4 till 5 andra dylika kolonner, som alla handla efter hans ordres. Äfven förklaras häraf de eljest ovanliga planer för fälttåg, som man sett bestå deruti, att ömsom skynda med stora kavallerimassor i Emirens spår och förfölja honom utan rast, ända in uti ödemarken, utan att bekymra sig om truppernas föda eller hästarnes utfodring, eller de sjukas ech de oberidnes hjelplöshet o.s. v., ömsom att passa på ögonblicket då Abd-el-Kader inställt sig inom våra linier, för att kringränna honom med en vid cirkel af trupper, som efterhand draga sig mot medelpunkten och som säkert skulle uppfånga honom, om man ej hindrades af berg och floder, samt kunde tänka sig Algerien ungefär så stort som SaintDenis-slätten; ömsom att anställa hetsjagt, och hvad det kosta vill, förfölja hans Deira med två, tre latta kolonner, förseende sig med sina behof på Guds försyn, i hopp att om en gång Deiran väl är annammad, Abd-el-Kader skal komma och begära pardon, araberna öfverlema sina vapen och hästar, samt Algeriens lugande gå för sig, såsom en polis-åtgärd.