måste gifvafhvarandra; och af de hinder som
de uppställa för fiendtliga stammarnes förenan-
de i större massor, m. m. Man skall icke då
längre finna anstötligt, att en fransk marskalk
kommenderar 4000 man, i synnerhet då han
förenar sina rörelser med 4 till 5 andra dyli-
ka kolonner, som alla handla efter hans ordres.
Äfven förklaras häraf de eljest ovanliga pla-
ner för fälttåg, som man sett bestå deruti, att
ömsom skynda med stora kavallerimassor i Emi-
rens spår och förfölja honom utan rast, ända
in uti ödemarken, utan att bekymra sig om
truppernas föda eller hästarnes utfodring, eller
de sjukas ech de oberidnes hjelplöshet o.s. v.,
ömsom att passa på ögonblicket då Abd-el-Ka-
der inställt sig inom våra linier, för att kring-
ränna honom med en vid cirkel af trupper,
som efterhand draga sig mot medelpunkten och
som säkert skulle uppfånga honom, om man
ej hindrades af berg och floder, samt kunde
tänka sig Algerien ungefär så stort som Saint-
Denis-slätten; ömsom att anställa hetsjagt, och
hvad det kosta vill, förfölja hans Deira med
två, tre latta kolonner, förseende sig med sina
behof på Guds försyn, i hopp att om en gång
Deiran väl är annammad, Abd-el-Kader skal
komma och begära pardon, araberna öfverlem-
a sina vapen och hästar, samt Algeriens lug-
ande gå för sig, såsom en polis-åtgärd.