—— MÄRK AA
att deri hindras af de kringstående, som visade
en förunderlig, men tyvärr ganska vanlig lik-
giltighet, och högst tvifvelaktigt är om skoja-
ren med lefvande hästen undkommit med hf-
vet, såvida icke en reslig, kraftfull man med
långa svarta mustascher i detsamma inträdt oci
hastigt som tanken med ena handen fattat vå!ds-
verkaren om strupen, under det han med den
andra ryckte till sig den hvinande piskan.
Blyg ens j icke, ropade den reslige mannen,
som var en resande, blygeas j icke, edralym-
lar, som stån här med armarne i kors och ga-
p-n, då en menniskas lif är i faran.
Dä kommer inte oss ve,, sade en.
Dä angår dej iote,, sade en annan.
Lömmel kan du vara själf, sade en tredje.
För att göra sina ord ännu eftertryckligare
hade den siste värde talaren framsträckt sin
smutsiga knytnäfve mot vår resande, men det
bar så illa till, att den i detsamtra nagg:des
af blypiskan med den krat att talaren aildeles
mistade koncepterna och började att tjutznde
hoppa omkring på ett ben. Å
Men nu bröt stormen lös öfver vår olycklige
resande. Samma halfrusiga hop, som nyss med
största kallblodighet i verlden åsett ett nedrigt
och försåtligt anfall från ryggen på en supbror
och kamrat, råkade genast i elt ytterligt ra-
seri, då en herreman vågade tillrättav:sa en
oförskämd näsvishet. Uian att es tänka på
det vackra i den resandes bandling, att med
egen fara förhindra ett mord, skockade bön-
derna sig kring honom, som nu såg sig tvun-
gen att släppa skojaren med döda hästen och
i stället rusta sig till eget försvar. Rådig af
naturen och begåfvad med eit oförskräckt mod,
ställde han sig med ryggen mot disken, hål-
lande den eröfrade blypiskan i handen. Gäst-
gifvare! kom hit! ropade han med thordöns-
röst, men herr Spöstedt var en försigtig gene-
ral och hade redan vid slagsmålets början för-