NÄRINGSFRIHETSFRÅGAN.
Vi anmärkte nyligen i revy af tidningarna
att om föremålet för den offentliga diskussio-
nen är att söka sanningen, så måste det på pu-
bl:citetens fält, likasom inom umgängeslifvet, fin-
nas vissa reglor, hvilkas iakttagande anses ut
göra ett oeftergifligt vilkor inom det sedliga oci
hyfsade sambället. Den första af dessa regloi
är att gifva och taga skäl, det vill säga att, om
en framställd sats å motsidan mötes med in-
vändningar i sak, icke genmäla dem endast an-
tingen med nonsens, med ett idkeligt uppre-
pende af fraser, som ligga på sidan om der
förhanden varande tvisten, eller meå en såkal-
lad petitio principii, det vill säga, att frambålla
såsom skäl just hvsd som skall bevisss. Per-
soner, som begagna ett förfarande af sistnämnde
art, benämnas vanligen, när det förekommer i
tvister vid domstolarna, bränvinsadvokater, i
den akademiska kathedern eller på räsonne-
mangets gebiet öfverhufvud rabulister (hvilket
ord egentligen bar en annan betydelse, än man
på de sista åren gifvit detta ord i polilisk be-
märkelse) och sofister. Dumbet och inskränkta
åsigter, oärlghet eller fördomar och fanatism
utgöra vanligen någondera den rådande orsaken
till sådana företeelser, och dessa lyten. hafva
derföre hvar för sig i alla tider utgjort de stör-
sta fiender till och hinder emot sanningens se-
ger, samt böra så mycket mer bekämpas då de
anträffas tillsammans.
Vi anse dessa reflexioner påkallade med an-
ledning af en insänd arflikel, som genomgår tre
numror af Post- och Inrikes-tidningen, under
titeln: Skall den s. k. näringsfriheten för när-
varande i Sverge införas; ty efter vårt begrepp
— —LL LL nen rer