ändiing i författningarna om stingjernssmidet,
så bafva sannolikt de fleste läsare redan genom
inbemt2ndet af denna handlings innehåll haft
tillfälle att uppfatta de väsendtliga punkter, hvari
de olika åsigterna i denna fråga skilja sig. Men
då dels en och annan torde hafva funnit sjelfva
utlåtandet nog vidlyfugt, för att följa det allt
igenom, dels också redaktionen, under erkän-
nande af den förtjenstfulla och klara utredning
det gifver af sakens ställning, likväl bar en re-
servation att afgifva mot en af det Kongl. Kol-
legium uttalad hufvudprincip, så ha vi trott oss
al denna anledning böra med några ord åter-
komma till ämnet.
Med förbigående af alla mindre detaljer och
modifikatiorer, kan man på ett par rader ka-
rakterisera skilnaden emellan det gamla syste-
met för stångjernssmidet och det, som nu är i
fråga att införas, sålunda, att staten hittills för-
behållit sig rätt gheten att bestämma huru stort
årliga tillverkningsbeoppet vid hvarje stångjerns-
verk får bliiva. Andamålet med denna bestäm-
melse, som :kett genom föreskrift, dels om smi-
dets inskränkning till visst antal härdar och
bamrsr, dels ock derutöfver om ett visst ma-
ximum i tillverkningsbeloppet på hvarje härd,
har varit ganska berömligt, nemligen att före-
komma skogarnes utödande. Imedlertid har sa-
kernas tvång, såväl genom konkurrensen på den
utändska marknaden, som förändrade tillverk-
nipgsmetboder och nyare uppfinningar numera
bragt saken derhän, att alla vederbörande, utan
undantag, äro ense derom, att förändringar till
mera frihet måste ske i den närvarande för-
fattningen. Skilnaden i åsigterna vore endast,
huru långt dessa förändringar böra få sträcka
sig, och denna skil:aktighet hänger egentligen
tillsammans med afgörandet af den frågan, hu-
ruvida denna näringsgren hädanefter skall, i
likhet med andra, betraktas såsom ett föremål
för den enskilda hushållningen och omtankan,
eller om privilegiisystemet skall fortsättas. Det
är i detta hänseende vi hsfva ett par korta an-
märkningar att göra vid en af Bergskollegium
uttalad åsigt.
Kongl. Bergskollegium, som föreslagit smides-
rättens inskränkning till såkallad kärdfrihet, d
v.s. rältigheten att å vissa privilegierade härdar
få smida så mycket som kan tillverk:s, i mot-
sats till dem, som yrka, att anläggningsrätten
må blifva fri, hvartill äfven ständernas förslag
om successiv upplåtelse af denna frihet med
vissa modifikationer kan hänföras, säger:
— — — Den nalturiiga rätten att få för närin-
gens bedrifvande använda egna koltillgångar har det
ingalunda varit fråga om att lägga berd uppå, utan
afser den nu klandrade inskränkningen endast ett
fortfarande hinder emot rättigheten att fritt få an-
vända andras tillgångar, det vill här säga det väl
behöfliga koltång, hvarpå andras privilegierade verk-
städer och skattlagde smiden blifvit i behörig ord-
ning grundade; men om derutöfver, inom hvilken
ort som helst, befunnes andra koltillgångar, eller
verkstäderna eljest lämpades någorlunda efter or-
tens skogstillgångar, så skulle, enligt Rikets Stän-
ders förra samt Bergskol!egii afgifna underdåniga
förslager, ovilkorligen kunna erbållas oinskränkt
tillverkningsrätt, fastän icke i det motsatta fallet,
emedan då andras rätt ock, enligt hvad Rikets sist
församlade Ständer sjelfve nu medgifvit, åtskilliga
bruks undergång äfventyrades, utom det att sko-
garnes hastiga utödande i en del orter då måste
befaras, på samma gång som de, å andra aflägsnare
ställen, ej vidare kunde för någon bruksrörelse
gagnas.
Just genom en, af olika kolfång beroende, för-
fattningsenlig reglering af verkstäder och smides-
rätt, och sedan inskränkningen af smidet till visst
ärligt skeppundtal förut varit nästen allmän, var
det som, enligt kollegii underdåniga förslag om
härdfrihet, denna inskränkning småningom skulle
upphöra alt finnas, så inom som utom bergslager-
ne, derest icke bruksögarne sjelfve ville bibehålla
sina gemla privilegier, och det var pä det sättet,
som kollegium ansett rättvisa kunna vederfaras
alla; men för ingen del tror kollegium sådant nu
kunna ske förmedelst proklamerandet af allas na-
lurliga och lika rätt till de förut ål vissa till be-
gegnande uppiåtna köpekolen, hvilka sålunda kom-
me att underläggas de mäktigaste och för trans-
porien beqvämast liggande bruken, som på det sät-
tet blefve i tillfälle att, med obegränsadt antal
verkstäder och fri tillve.kningsrätt, helt och hället
undergräfva beståndet af tackjernsblåsningen i
vissa orter, eller af de på med dem förut gemen-
samma köpkolstillgångar grundade mindre stång-
jernsbruken. Gerna må cet dock medgifvas, att
om, tvertemot hvad händelsen nu är, inga skiljak-
tiga bruksprivilegier med åt vissa verk tillförsäkrad
fortferande köpekolstägt inom orten fö;efunnes, då
kunde och korde allog naturliga rätt awt älven
inom jernhandteringen få fritt använda sina kraf-
ter, anses lika rättvis, som den i sig sjelf då vore
billig. — — — — —
För att rätt kunna bedömma detta räsonne-
marg måste man känna huru det vanligen för-