bar icke nyligen någonting i sven kt tryck va-;
rit infördt, som med den mest inskränkta cch
ördorssfulla uppfattning af sjelfva saken förenat
en så djup oärlichet i argumentation och en
sådan mängd sofisterier, som nämnde artikel.
Då vi fär med öfverläggning göre författaren
denna tilivitelse, skole vi icke heller underlåta,
att söka bevisa densamma med goda skäl, samt
sålunda öfvertaga ansvarigheten för beskyllnin-
gen; och om vi förbehålle oss, att för denna
bevisning få ingå i en något utförlig recension
af artike!n så fort utrymmet medgifver, så skall
allmänheten åtminstone derigenom få ett till-
fälle att ytterligare stadga sin öfvertygelse om
arten af de vapen, som föras på den konserva-
tiva sidan.
Innan denna recension företages, och obero-
ende af densamma, anse vi oss imedlertid nu
genast böra frambåla ett serskildt uttryck i den
ofvannämnda ertikeln, hvi ket icke nu för för-
sta gången förekommer.
Artikelförfattaren säger nemligen (se Post- o.
Ior.tidn. för måndagen): Hvarföre hafva de
liberala tidningarna så brådtom med stora
angelägenheters afgörarde, med räringsfrihe
tens, såsom med nationalrepresentationens, om
de ej, på sätt en norsk tidning redan
sagt, visste att de blott en liten tid
rhafvar?
På denna fråga kunde man nu visserligen
svara, att när tvenne angelägenheter, sådana som
de iTågavarande, redan i trettio år utgjort före-
mål för nationens önskningar, i samma mån
som beko!vet af deras ordnande blifvit allt mera
kännbart, så är det väl icke för tidigt att en
gång få ett slut derpå. Men det märkvärdiga
ligger ej så mycket uti frågan, som uti det
svar, frågaren sjelf gifvit derpå. När man nem-
ligen sammanlägger sådana förnyade och trot-
sande uttryck af de stationäras tillförsigt, at:
de liberales tid snart är tilländalupen, natur-
ligtvis med afseende på det stöd, som refor-
merna bafva att vänta bos styrelsen; när man
vidare sett den bestämdhet, hvarmed en norsk
författere, som visade sig närmare bekant med
åtskilliga saker om svenska förhållanden, påstått,
att Post- och Inrikes-tidningens åsigter i det
bela, vida närmare än den liberala pressens,
äro ett uttryck af regeringens eller plure2lite-
tens inom konseljen tanka; när man dertill läg-
ser den fullkomligt resktionära rigtning, hvari
den tidning härstädes, som har de officiella åt-
särdernas kungörande sig anförtrodd, fortfa-
rande uppträder, så måste det frågas om icke
med all möjlig beredvillighet att se sakerna på
den ljusaste sidan, det ändå finnes skäl till nå-
ton Oro på gruvdsatsernas vägnar, samt om icke
Just derlöre ett sådant språk som det citersde,
i fall det blott är ett utbrott af enskild oför-
synthet, som man gerna bör tro i det läng-ta,
i alla fall utgånvget till allmänheten genom en
sådan organ, företer en så ovanlig och vidun-
derlig ställning, att det svårligen kan undgå att
bos enhvar, som ej kan känna de innersta för-
hållanderna, väcka en början till misstroende.
Uti Dagbladet förekommer äfven en insänd
artikel i näringsfrihetsfrågan, hvilken bladets re-
daktion synes blifvit trugad att införa, emedan
den reserverat sig deremot på det amplaste.
Följande korta profstycke må vara nog att döma
om innebållet:
Preussens och Frankrikes industriella historia
talar tydliga exempel härpå. Näringsfrihetens if-
rare må framställa de arbetande klassernes tillstånd
derstädes i de Jjuseste dagrar, det är dock i verk-
ligheten endast skuggsidor, mörka, matta, aftynan-
de färgor, utbredda på fattigdemens och eländets
förtrampade marker, och till bevis att näringsfri-
heten derstädes vill till en del återgå, är: att preus-
siska regeringen utgifvit en, icke just skrå-, men
allmän nätingsorcning, samt att uti Frankrike bil-
dat sig större sällsksper till vissa band inom sig
sjelfva, till ett visst skrå inom sin egen industri.
Öfverallt, der näringsfriheten framgått, måste
den gamle, aktade borgaren ännu på ålderns dagar
vara träl — fattig, utom på sin arbetskonst och
sin ära.n
Ett vidlyftigare utdrag torde ej behöfvas, då
allt det öfriga är af samma slag. Om man
sammanlögger detta yttrande med de facta,
som Frankrike och Preussen förete, och hvilka
bland annat nyss varit framlagda i Aftonbladet,
samt äro af alldeles motsatt beskaffenhet, så bar
man äfven här ett exempel på det slags argu-
mentationssätt, som vi karakteriserat i början
af denna artikel, och hvilket ungefärligen mot-
svarar det bekanta ordspråket: Du kan visst
ha rätt, min vän, men här skall skåpet stå!n
een SRt
SMIDESFRÅGAN.
Då Aftonbladet under de föregående dagarna
meddelat Boarockallae ; utlåtanda I fiåcvan am