AA AR
lade med Dujarier. Man ordade om att slåss: jag
förstod då att frågan var om duell. Jag vände
mig till Arthur Bertrand, bedjande honom att läta
mig få del af hvad som tilldragit sig. Han sva-
rade, att Dujarier skulle slåss med hr Roger de
Beauvoir. Detta oroade mig ej, ty hr Beauvoir
var Dujariers förtrolige vän.
Fr. Lät Dujarier er sedermera känna den duell,
som verkligen blef af?
Sv. Han nämnde derom, utan att låta mig veta
med hvem den skulle ske. Hans blick var mörk.
Han bedyrade, att han skulle ändra sitt lefnads-
sätt, att han ej vidare skulle besöka samma per-
soner som förr, och att han alltid skulle spisa
middag med mig. Om aftonen kom hantill Porte-
S:t-Martin för att hemta mig. Dagen derpå di-
nerade han med hr A. Dumas: jag besökte honom
om aftonen; han satt vid sin byrå och skref: han
tillsade mig att begifva mig hem, emedan han
fruktade att väcka mig om jag stannade qvar, eme-
dan han hade så mycket att göra. Då han sade
mig farväl, bad han mig fortfara att påhelsa kans
vänner. Då jag förundrade mig öfver dessa ord,
svarade han, att han kanske blefve nödsakad att
lemna Paris. Dagen derpå om morgonen skickade
jag bud till honom tidigt; han lät helsa mig att
han skulle komma; jag såg howom icke mer —
men han skref mig till.
Presidenten låter uppläsa detta bref, Mams. Lola:
Monies gråter bittert.
Pres. Hade hotelser mot någon persom nånsir
undsluppit Dujarier?
Sv: Alårig; han skulle aldrig hafva velat gör:
någon menniska ondt. Men, såsom han skapat sir
lycka sjelf, var han mycket ömtålig för skämt
Emot vänner var han utmärkt ädelmodig och fri
kostig. Han hade alltid öppen börs och nekade in
gen menniska något. Då jag fick veta att har
skulle duc!-ra, gick jag till honom: jag märkte et