AA AR lade med Dujarier. Man ordade om att slåss: jag förstod då att frågan var om duell. Jag vände mig till Arthur Bertrand, bedjande honom att läta mig få del af hvad som tilldragit sig. Han svarade, att Dujarier skulle slåss med hr Roger de Beauvoir. Detta oroade mig ej, ty hr Beauvoir var Dujariers förtrolige vän. Fr. Lät Dujarier er sedermera känna den duell, som verkligen blef af? Sv. Han nämnde derom, utan att låta mig veta med hvem den skulle ske. Hans blick var mörk. Han bedyrade, att han skulle ändra sitt lefnadssätt, att han ej vidare skulle besöka samma personer som förr, och att han alltid skulle spisa middag med mig. Om aftonen kom hantill PorteS:t-Martin för att hemta mig. Dagen derpå dinerade han med hr A. Dumas: jag besökte honom om aftonen; han satt vid sin byrå och skref: han tillsade mig att begifva mig hem, emedan han fruktade att väcka mig om jag stannade qvar, emedan han hade så mycket att göra. Då han sade mig farväl, bad han mig fortfara att påhelsa kans vänner. Då jag förundrade mig öfver dessa ord, svarade han, att han kanske blefve nödsakad att lemna Paris. Dagen derpå om morgonen skickade jag bud till honom tidigt; han lät helsa mig att han skulle komma; jag såg howom icke mer — men han skref mig till. Presidenten låter uppläsa detta bref, Mams. Lola: Monies gråter bittert. Pres. Hade hotelser mot någon persom nånsir undsluppit Dujarier? Sv: Alårig; han skulle aldrig hafva velat gör: någon menniska ondt. Men, såsom han skapat sir lycka sjelf, var han mycket ömtålig för skämt Emot vänner var han utmärkt ädelmodig och fri kostig. Han hade alltid öppen börs och nekade in gen menniska något. Då jag fick veta att har skulle duc!-ra, gick jag till honom: jag märkte et