annamaaanzanatao-— —— — — —— —-—HtiNNINSwNDGDGCtNM
siz för att kunna f.. fara alt besvara presideniens
irigor.
Fr. Träffade ni Beaurvailon atonen Z
Sv. Ja; han sade, att han skule nöja sig med
br Duiariers ursäkt; att min bror och dEqueviiiey
vittnet talar med en så lig röst, att presider
ten låter honom na!kas sin byrå, hvarest hin
mottager hans vittnesmål, hvilket han låter an-
teckna och öfverlemnar åt juryn.
Presidenten uppläser för vittnet hans förut till
protokollet antecknade vittnesmål, lvaraf följer:
4:0 att fiendskap egde rum emellan Bujarier och
den anklegade. 2:o att någon af aftnarne före du-
elled Beauvallon skulle hafva sagt it vittnet: jag
vill sedan långe åt Dujarier. Vid denra punkt
anser viltnet, att instruktionsdomaren (vid den
nedre rätt, der målet förut varit) illa uppaltst
bans tanke. Han påminner sig icke nu, att den
anklagade fällt dessa ord.
Den anklagade. 3Iag är, för min del, fullt sä-
ker på, att atdrig hafva segt dem.
Berryer (till presidenten). Ni her synts fästa
vigt vid vittnets uttryck, au duellens förevändning
var lumpen, men att derföre fanns en ennen, all-
varsam och h.m!ig orsak. Var gcd och fråga
vittnet, om så är, hvaraf det då kom sig, au
Beauvallon förklarat sig röjd med obetydliga ur-
s:kter?
Villnet. Ieg kände ej hr Bojaricr tillräckligt,
för att veta ora någon ä!dre fiendskap fanns.
Berryer. Syntes icke hr Peauvallcn nöjd red
at: viltnets bror gick till affåren med et: stort be
gär ait utverka förlikning? -
Vittnet. Jo, visserligen. .
Beriyer. Vet vistnet ingenting om hur speltvi
ste, siuiade:?
Viunet. H: Dujarier hade uppskjutit afgörande
till partiets slut. Hr Dujarier tappade mycket de:
der gångers
öre duelien?