annamaaanzanatao-— —— — — —— —-—HtiNNINSwNDGDGCtNM siz för att kunna f.. fara alt besvara presideniens irigor. Fr. Träffade ni Beaurvailon atonen Z Sv. Ja; han sade, att han skule nöja sig med br Duiariers ursäkt; att min bror och dEqueviiiey vittnet talar med en så lig röst, att presider ten låter honom na!kas sin byrå, hvarest hin mottager hans vittnesmål, hvilket han låter anteckna och öfverlemnar åt juryn. Presidenten uppläser för vittnet hans förut till protokollet antecknade vittnesmål, lvaraf följer: 4:0 att fiendskap egde rum emellan Bujarier och den anklegade. 2:o att någon af aftnarne före duelled Beauvallon skulle hafva sagt it vittnet: jag vill sedan långe åt Dujarier. Vid denra punkt anser viltnet, att instruktionsdomaren (vid den nedre rätt, der målet förut varit) illa uppaltst bans tanke. Han påminner sig icke nu, att den anklagade fällt dessa ord. Den anklagade. 3Iag är, för min del, fullt säker på, att atdrig hafva segt dem. Berryer (till presidenten). Ni her synts fästa vigt vid vittnets uttryck, au duellens förevändning var lumpen, men att derföre fanns en ennen, allvarsam och h.m!ig orsak. Var gcd och fråga vittnet, om så är, hvaraf det då kom sig, au Beauvallon förklarat sig röjd med obetydliga urs:kter? Villnet. Ieg kände ej hr Bojaricr tillräckligt, för att veta ora någon ä!dre fiendskap fanns. Berryer. Syntes icke hr Peauvallcn nöjd red at: viltnets bror gick till affåren med et: stort be gär ait utverka förlikning? Vittnet. Jo, visserligen. . Beriyer. Vet vistnet ingenting om hur speltvi ste, siuiade:? Viunet. H: Dujarier hade uppskjutit afgörande till partiets slut. Hr Dujarier tappade mycket de: der gångers öre duelien?