dar sjelständiga krafter, dels också påtagligen
uppenbara, att öfverallt i landsorten en viss orc
framalstras af farhågan att systemet skall stadna
vid blotia jemkningar i afseende på de stora
Teformfrågorng.
BLICK TILLBAKA.
Under veckans lopp bar våren hållit sitt in-
tåg på Djurgårdens område. Väl bär gräsval-
den tills vidare endast den obestämda färgen a!
ett utslitet jägarelivre, väl har våren ännu icke
kring det palats af sten, som Kupgligheten å!
sig byggt vid Rosendal, åt luftens sångarkungar
byggt pslatser al grönska; väl stå ännu träden,
kala i hufvudet, och vänta att få sina nya pe
ruker fördiga till första Maj, för att värdigt
kunna representera på denna nordiska bemär-
kelsedag. Men herr Pohl har redan med Moses
staf slagit i hälleberget, så att punschen ström-
mar, och positiverna vefvas flitigt på Djurgårds-
slätten: allt säkra tecken till vår, så visst som
stegel och hjul äro det till ett laglydigt, civili-
seradt sambälle. I accessoirerna på denna vår-
tafla fatiss blott kaffeförsäljerskor, som, sittande
på sjelfva kaffereservoiren, för att hålla den
varm, u bjuda sin mocca för två skillingar kop-
pen, och Stockholms-gaminer, som erbjuda sig
att stå på näsan för tre styfver gången.
Vid de fyra skiljovägarne ler Bellmans byst,
med det vänligt melankoliska uttrycket i sina
regelbundna drag, åt den annalkande våren, och
de första, varma solstrålarne hvila gerna på de
oförvissneliga bladen iskaldens segerkrans. Han
älskade naturen värmt, den ädle sångaren, och
derför b!ommar också naturen med varm gen-
tärlek mot hans äras bild.
Några tusen alnar derifrån nalkas en jord-
bäfning, den nya Tivoli-lokalen. Allt skall ska-
pas om, det gamla falla, det nya uppstå förskö-
nadt, och det, som man påstår, ännu denna som-
mar. Eit ganska revolutionärt företag!
Sorgespelet Erik KIV har utkommit i tryck.
En herrlig skapelse, af högre intresse att läsa,
än se från theatern. Sällan har väl kärleken
hviskat ljufvare ord, mera sann poesi, än här
Erik och Katrina Månsdotter. Aldrig tog ädel,
konungslig ärelystnad en högre, mera örnlik
flygt, är här Erik, i sin glänsande inspiration
vid underrättelsen om Baggens sjöseger under
Bornbolm! Eriks galenskap, inledd med de
betydelsefulla ord ban yttrar omedelbart efter
Nils Stures mord, är tecknad med mästarband!
Men, med allt detta, ger skådespelet många an-
ledningar till små anmärkningar. Författaren
bar på en mängd ord lagt origtig tonvigt. Ver-
sen är icke sällan temligen tung. På några stäl-
len träffas till och med våldsamt ledbrutna me-
ningar, konstruktioner sammanställda med tvångs-
medel. Då förf. bildade sitt verk, har han sett
för mycket i stort, för att skrapa och fila hvar
ojemnhet, och just för det kolossala i hela ge-
stalten blundar en verklig vän af det sköna för
dessa flickar i buden, dessa ripor i ytan. Men
det finnes Gudi nog af. afundsamma dvärgar,
som älska alt bila sig fast i jättarnes fötter,
litterärt småfolk, som af instinkt sky det verk-
ligt stors, som känna sig stolta då de kunna
uppröra en storm i ett glas vatten. Enär pje-
sen inför elt visst parti funnits ganska misshag-
lig, ehuru förf. i sitt arbete skipat den strän-
gaste poli:iska rättvisa, och låtit folkuppviglaren
krossas genom sjelfva de massor ban satt isvall-
ning, enär, enligt hvad man vill veta, pjesen
till och med föranledt vissa, lifligt uttryckta
demonstrationer, lära väl antagligen icke de
komma att fattas, som, med argumenterna af
ofvan angiina formfel i bänderna, ropa: kors-
fäst! korsfistl öfver det snillrika arbetet. Skrä-
net blir kanske icke obetydligt; anathemerna
icke tvetyd ga. Servilismen har, liksom frihe-
ten; sina enthusiaster. Men, om någon, svensk,
dramatisk författare, bör herr Börjesson kunna
trösta sig med denna vackra tanka, som fru
Stael så vackert uttrycker: Je ne mourrai
pas tout ceutier, et dans mille ans encore une
de mes pensees gåEnereuses ira faire pa!piter
un,coeur fenreuxp. ) ,
Såsom tidningen Dagen sjelf försäkrat, stod
dess prenumeration på ganska goda fötter. Af-
ven Söndagsbladet utgafs; enligt sammanstäm-
mande berättelser, med pekunier vinst. Den
person, hvilken gälde som förläggare för begge
dessa, ekonomiskt lyckliga företag, boktrycka-
ren Schulize, har imedlertid plötsligen lemnat
staden. Det kan man kalla att vara: etiam
in tutis vigilb. Kanske återvänder han snart
) Jag skall: icke dö helt och hållet; ännu tusen
år härefter skall en af mina ädla tankar komma