1824 är, till uppmuntran för nybyggens anläggande uti Jemtlands län, nådigst medgifvet, att de nybyggen, som derefter blefvo anlagde skulle, ifrån den tid de, efter fullbordade odlingsskyldigheter, begynte att erlägga skatt och ränta, utan lösen, genast få anses och i jordeböckerne upptagas såsom skattehemman. Den sålunda medgifna förmånen är visserligen af vigt; men då den icko får åtnjutas förr än frihetsåren tilländagått och, under den långa tidrymd, som dessförinnan förflyter, ofta måste inträffa, att förste odlaren imedlertid, genom dödsfall eller annorledes, frånträdt nybygget, i hvilket fall ofvannämnde belöning för hans arbete tillgodokommer en annan person, hvarförutan, om en nybyggare, som aflider före frihetsårens slut, har flera barn, hvilka alla delat hans mödor, frukten deraf icke får af dem gemensamt tillgodonjutas, utan ensamt tillfaller äldste sonen; så torde utsigterne till ifrågavarande aflägsna fördel föga inverka på nybyggarnes odlingsföretag. Deremot skulle förhållandet otvifvelaktigt blifva annorlunda, samt det åsyftade ändamålet snarare uppnås, om skattemannarätten erhölles genast efter det nybyggaren fullgjort odlingsoch byggnadsskyldigheterne, enär i sådant fall hvar och en kunde påräkna att, genom arbetsamhet, icke allenast skyndsamt vinna den egande och fria dispositionsrätt, som utgjorde lönen för hans sträfvande, utan ock, medelst den sålunda förvärfvade egna egendomens ökade värde, se sin ekonomiska ställning förbättrad, samt derigenom bereda sina barn något understöd för deras framtida bergning. Det synes ock vara billigt att, då nybyggaren, genom verkställda odlingar och byggnader, behörigen fullgjort sina förbindelser, han får åtnjuta den honom deremot utlofvade fördel af skattemannarätt, utan att dermed fördröjdes intilldess en annan förmån, eller viss tids skattefrihet. upphört. Ett dylikt medgifvande skulle ej heller medföra den ringsaste uppoffring för staten, och jag anser mig derföre, på nu anförde skäl, böra underdånigst bemställa, det Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder täckas medgifva den förändring uti högstberörde nådiga stadgande, att de der ifrågavarande nybyggen må erhålla kronoskattenatur så snart i föreskrifven ordning ådagalägges, att byggnadsoch odlivgsskyldigheter, i! förhållande till skattetalet, blifvit ordentligen fullgjorda, utan afseende derå, om vid samma tid frihetsären ännu icke tilländalupit, dock att någon ändring i afseende å tiden, hvarifrån utskylders erläggande bör vidtaga, derigenom icke uppkommer: Någon tillämpning af ofvan omförmäldte nådiga stadgande, som ej varit i länet kungjordt förr än jog sistl. år derom besörjde och hvarom nybyggarne således synas hafva saknat kännedom, har ännu icke egt rum; men då sådana numera påkallas, förekomma åtskillige omständigheter, hvilka jag, till förebyggande af tvister, anser mig böra underställa Eders Kongl. Maj:ts nå diga ompröfvande., Här uppräknas de. särskilda kategorierna af nybyggen, som i Jemtland förekomma, och det undersökes i hvad mån hvardera för sig må anses förtjente att komma i åtnjutande af den genom ofvanberörde KE. Bref af den 10 Febr. 4824 afsedda förmån. K. Befbde fortfar dereter: Då afsigten med nu ifrågavarande nådiga stadgande varit att, genom medgifvandet af skattemannarätt till nya hemman, uppmuntra odlingsföretag, har jag ansett mig icke böra underlåta, att vid detta tillfälle jemväl fästa Eders Kongl. Maj:is nådiga uppmärksamhet å de fördelar, så i detta, som flere andra hänseenden, som otvifvelaktigt skulle uppkomma om äfven de i länet befintlige äldre Kronohemman kunde, utan lösen, erhålla skattenatur. j Då Kronohemmansåboen icke har egandeutan blott besittningsrätt, samt hans disposition öfver hemmanet jemväl är i flera afseenden inskränkt, hvarigenom han icke af detsamma kan draga de fördelar, som annars vore möjliga, blifver deraf en lätt förklarlig följd, att han icke med samma nit och omsorg kan bedrifva ett dylikt hemmans uppodling, som i händelse det vore hans verkliga egendom, samt att han ej heller är hugad att å dess förbättrande nedlägga några större kostnåder, om han ock vore i tillfälle dertill, enär, i händelse han har flera barn, sådant endast kommer äldste sonen till godo; hvarförutan en Kronohemmansåbo, som icke kan lemna säkerhet uti den egendom han besitter, har svårt att förskaffa sig medel, hvaraf han tilläfventyrs för hemmansbrukets bättre skötande kan finna sig i behof. I ännu större mån minskas intresset hos hans barn, då endast äldste sonen har rätt att tillträda hemmanet och således draga fördel äfven af syskonens arbete, hvilken omständighet, efter hvad erfarenheten ådagalagt, mången gång stört det goda förhållandet inom dylika familjer samt vanligen välar, att de yngre barnen, så snart som möjligt, undandraga sig att biträda föräldrarne, hvilka icke ens alltid af den äldste sonen få erfara den hjelp och tillgifvenhet, som de borde påräkna, helst han, oberoende deraf, eger att vid föräldrarnes död, lillträda egendomen, hvilket betraktas såsom en rättighet, hvarför han icke står i någon förbindelse till föräldrarne. För att tillvägabringa någon jemkning uti detta obilliga förhållande uppgöras väl, ganska ofta af Kronohemmansåboer, då le blifvit ålderstigna, afhandlingar, hvarigenom hemmansbruket afstås, vanligast till äldste sonen, emot viss betingad ersättning, hvilken emellan barnen fördelas, men sådane åtgärder bero dock helt och hället af den till åboskapet berättigades frivilliga medgifvande och medföra ofta flerfaldiga ekonomiska olägenheter för den nya åboen, enär han vanligen måste skuldsätta sig, utan att kunna erbjuda någon verklig säkerhet, hvarigenom ej sälan händer, att en sådan person har svårt att ernålla de för honom behöfliga medel, samt saknar utväg att ordentligen sköta hemmanet och slutligen ser sig nödsakad att afträda detsamma till näson, som är i tillfälle och bugad att derför mediela ersättning, hvilken likväl, af många skäl, måte blifva ringare än egendomens verkliga värde, relst hvar och en naturligtvis föredrager att förvärfva egendom med full eganderätt och således oetalar vida mindre för erhållandet al en egendom, varmed dylik rättighet icke är förenad, än om motIr att förhbällande egde rum. Dylika afhandlingar hvar. ha