hafvande skolkall. Deraf låter den icke kyrkliga anda ), som gjort sig gällande i prestståndet, lätt förklara sig. Men om dt fanns ett verkligt prestestånd i Sverge, icke, som ru är fallet, ett skoloch lärdomsstånd med prestkap: or; så tror insändaren att det vore tjenligt både för staten och kyrkan, om ledamöter af detta stånd, blott till följe af sin kallelse som prester utan afseende på sina medborgerliga förtjerster för öfrigt, (?) deltoge i de offentliga öfverläggningarna, för att göra den stora moraliska verldsordniovg, hvars kodex bibela är, gällande vid stiftande och skipande af samhällets borgerliga lagar. Det är således icke iden, att presteståndet skall vara ett politiskt stånd, som ins. egentligen bestrider; utan han påstår, att det stånd, som hittills representerat på riksdagarna, icke varit något preststånd, utan en sammansättning af personer, hvilka lefvat sin minsta tid bland folket och i kyrkan, och hvilka derföre icke kunnat representera kyrkan, ej beller så, som sig bordt, stått på folkets och de f:ttizares rätt. En hvar fäster sitt begrepp vid ordet folk; i borgareståndet förstås dermed hufvudsakligast borgarne, i bondeståndet de sjelfagande bönderna; men presten måste dermed törstå äfven de fattiga, som hvarken äro borgare eller sjelfågande bönder; och deras rätt måste han bevaka i första rummet. Ingen kan och bör också göra det så, som presten, hvilken till följe af sitt embetes innersta mening: ppred:ka dem fattigom (och hvar och en, som ställer sig på den fattizes ståndpunkt) evangelium! dagligen kommer i tillfälle, att lära känna den fattiges ställning. Glömmom aldrig, att massan af menniskoslägtet är fattig; fiån denna massa u!gå botten, befolkas fängelserna, uppväxa proletärerna. Styr och ordna med Socrates och Platos vishet på samhällets höjder; skärp straffen med Dracos, med Lycurgi strängBe:: der uppväxer ändå i dalarna, i hålorna, i eländets boningar en maktistaten, en afföda, hvilken ingen vishet styr, inga lagar kufva, äfven om de vore skrifna med blod. I mån af denna sannings erkännande, erkännes också nödvändigheten, att prester kunna och böra deltaga i riksdagarna, såsom representanter af den oändliga kärlek och nåd, hvarmed Fadren i him melen, efter Christi lära, omfattat äfven de fattiga, !rälarna, publikanerna, skökorna). Insändarens mening är således, att presterna icke sko!a vara, det de nu äro: ett politiskt stånd på siksdagarna, men att de skola göra kyrkans id gällande vid samhällsangelägenheternas ordBande och bestämmande). Huru bidraga nu gymnasierna i vårt land att föra presterskapet i denna falska ställning både till samhället och kyrkan, eller, med andra ord, att bilda det till ett politiskt stånd i oivanantydda mening? I det föresående är anmärkt, att presteståndet på riksdagsrna icke utgöres af prester, utan till största delen antingen aff. d. professorer, lektorer, kolleger eller apologister; biskoparne, af hvilka man knappt har exempel att någon utgått ur kyrkan, utan antingen från akademierna eller gymnasierna, äro ståndets !edare; gymnasierna, i förening med skolorna, tjena till en plantskola för bildande af detta chimära prestestånd; dock äro gymnasierna hufvudverkstader; om akademierna är förut anmärkt, att det mera sällan inträffar att någon ordinarie lärare med full berglig lön derifrån afgår, hvarföre de icke här tagas i betraktande. Upphäfdes gymnasierna i sitt nuvarande skick, såsom på samma gång undervisnings-, styrelseoch examensanstalter för varande eller blifvanpe pastorer, och det ändå är nödvändigt att någon styrelse skulle finnas, så komme biskoparne, i styrelsen öfver kyrkan, vid sidan ef kyrkans egentliga män och kunde icke fortfarande distraheras från sin egentliga kallelse: kyrkans styrelse — af sin tillfälliga: skolornas styrelse. Man har förebrått gymnasierna, att de egentligen äro beräknade att vara prestbildningsar.stalter. Denna förebråelse är sanp, men hedrar ändå biskoparna; ty den bevisar, att de, så vidt möjligt varit, och i det längsta, betraktat sig som kyrkans styresmän. Då de nödgades vara skoleforer, var ingenting naturligare, än att de skulle sätta skolan i närmaste förbindelse med kyrkan och göra dess högsta afdelning, gymnasium, till en liten prestakademi, hvilket gymnasium också var i början; ty gymmasisterna voro icke väl utgångna från gym) Orden kyrka och kyrklig äro för en del af våra läsare nödiga att närmare förklaras, på det de ej må anse insändaren papistiskt sinnad. Kyrka är icke sammanfattningen af presten med sina privilegier, församlingshus, attester, kyrkböcker och drägter, utan kyrka är föreningen af alla kristna, som äro lika delaktiga i tron, hoppet och kärleken till Tacne Cheictne Furklig är den anda och