hafvande skolkall. Deraf låter den icke kyrk-
liga anda ), som gjort sig gällande i preststån-
det, lätt förklara sig. Men om dt fanns ett
verkligt prestestånd i Sverge, icke, som ru är
fallet, ett skol- och lärdomsstånd med prest-
kap: or; så tror insändaren att det vore tjenligt
både för staten och kyrkan, om ledamöter af
detta stånd, blott till följe af sin kallelse som
prester utan afseende på sina medborgerliga
förtjerster för öfrigt, (?) deltoge i de offentliga
öfverläggningarna, för att göra den stora mo-
raliska verldsordniovg, hvars kodex bibela är,
gällande vid stiftande och skipande af samhäl-
lets borgerliga lagar. Det är således icke iden,
att presteståndet skall vara ett politiskt stånd,
som ins. egentligen bestrider; utan han påstår,
att det stånd, som hittills representerat på riks-
dagarna, icke varit något preststånd, utan en
sammansättning af personer, hvilka lefvat sin
minsta tid bland folket och i kyrkan, och hvilka
derföre icke kunnat representera kyrkan, ej
beller så, som sig bordt, stått på folkets och
de f:ttizares rätt. En hvar fäster sitt begrepp
vid ordet folk; i borgareståndet förstås dermed
hufvudsakligast borgarne, i bondeståndet de
sjelfagande bönderna; men presten måste der-
med törstå äfven de fattiga, som hvarken äro
borgare eller sjelfågande bönder; och deras rätt
måste han bevaka i första rummet. Ingen kan
och bör också göra det så, som presten, hvil-
ken till följe af sitt embetes innersta mening:
ppred:ka dem fattigom (och hvar och en, som
ställer sig på den fattizes ståndpunkt) evange-
lium! dagligen kommer i tillfälle, att lära
känna den fattiges ställning. Glömmom aldrig,
att massan af menniskoslägtet är fattig; fiån
denna massa u!gå botten, befolkas fängelserna,
uppväxa proletärerna. Styr och ordna med
Socrates och Platos vishet på samhällets höjder;
skärp straffen med Dracos, med Lycurgi sträng-
Be:: der uppväxer ändå i dalarna, i hålorna, i elän-
dets boningar en maktistaten, en afföda, hvil-
ken ingen vishet styr, inga lagar kufva, äfven
om de vore skrifna med blod. I mån af denna
sannings erkännande, erkännes också nödvän-
digheten, att prester kunna och böra delta-
ga i riksdagarna, såsom representanter af den
oändliga kärlek och nåd, hvarmed Fadren i him
melen, efter Christi lära, omfattat äfven de fat-
tiga, !rälarna, publikanerna, skökorna). Insän-
darens mening är således, att presterna icke
sko!a vara, det de nu äro: ett politiskt stånd
på siksdagarna, men att de skola göra kyrkans
id gällande vid samhällsangelägenheternas ord-
Bande och bestämmande).
Huru bidraga nu gymnasierna i vårt land att
föra presterskapet i denna falska ställning både
till samhället och kyrkan, eller, med andra ord,
att bilda det till ett politiskt stånd i oivan-
antydda mening? I det föresående är anmärkt,
att presteståndet på riksdagsrna icke utgöres af
prester, utan till största delen antingen aff. d.
professorer, lektorer, kolleger eller apologister;
biskoparne, af hvilka man knappt har exempel
att någon utgått ur kyrkan, utan antingen från
akademierna eller gymnasierna, äro ståndets !e-
dare; gymnasierna, i förening med skolorna,
tjena till en plantskola för bildande af detta
chimära prestestånd; dock äro gymnasierna huf-
vudverkstader; om akademierna är förut an-
märkt, att det mera sällan inträffar att någon
ordinarie lärare med full berglig lön derifrån
afgår, hvarföre de icke här tagas i betraktande.
Upphäfdes gymnasierna i sitt nuvarande skick,
såsom på samma gång undervisnings-, styrelse-
och examensanstalter för varande eller blifvan-
pe pastorer, och det ändå är nödvändigt att
någon styrelse skulle finnas, så komme bisko-
parne, i styrelsen öfver kyrkan, vid sidan ef
kyrkans egentliga män och kunde icke fortfa-
rande distraheras från sin egentliga kallelse:
kyrkans styrelse — af sin tillfälliga: skolornas
styrelse. Man har förebrått gymnasierna, att
de egentligen äro beräknade att vara prest-
bildningsar.stalter. Denna förebråelse är sanp,
men hedrar ändå biskoparna; ty den bevisar,
att de, så vidt möjligt varit, och i det längsta,
betraktat sig som kyrkans styresmän. Då de
nödgades vara skoleforer, var ingenting natur-
ligare, än att de skulle sätta skolan i närmaste
förbindelse med kyrkan och göra dess högsta
afdelning, gymnasium, till en liten prestakade-
mi, hvilket gymnasium också var i början; ty
gymmasisterna voro icke väl utgångna från gym-
) Orden kyrka och kyrklig äro för en del af
våra läsare nödiga att närmare förklaras, på
det de ej må anse insändaren papistiskt sin-
nad. Kyrka är icke sammanfattningen af
presten med sina privilegier, församlingshus,
attester, kyrkböcker och drägter, utan kyrka
är föreningen af alla kristna, som äro lika
delaktiga i tron, hoppet och kärleken till
Tacne Cheictne Furklig är den anda och