rande hand till sin syster Gabriela skrifna bref var ett svar på den sorgliga underrättelsen om Alvinas död, och innehöll den glada förhoppningen, att saart få följa den hemligt älskade. Till detta yttrande slöt sig den, med en döendes siarblick, såsom visshet förutsatta förhoppning, att Alfred i Gabrielas kärlek skulle finna ersältaing för sin förlust. sympathi verkade, att baronessan a af dena lidande, ehuru icke så djupt smiriade familjen, deltagandets tröst innerligare, än hos sina öfriga vänaer. Alfred deremot fann icke en sådan lättnad i sin smärta. I den ökade sorgen öfver vännens förlust blandade sig den bittra förebråelsen, att hafva gifvit rum åt en mi-stanke emot honom, som han ej kunde förlåta sig. Victor hade i sina sista gtunder med rörande trohet tänkt på honom, såsom den aflidnes moder i sorgbrefvet till sin dotter icke Iemnat oförmäldt. Gabriela hade meddelat konom denna del af brefvet, och den ömma systren väckte, vid omnämnandet af der begråtnes alla ädla egenskaper, hos Alfred och andra ett minne, som flätade en oförvissnelig blomster krans på brodrens aflägsna graf.