dogmer; i de katolska staterna tillkallas pre t:r
och munkar, stiftas kloster, uppfriskas vantro
och bedrifves underverk till folkets döfvande
på allt sätt; man tager slutligen sin tillflykt till
den återställda jesuiterorden och förenar det
religiösa tillbakaskridandet med envåldsgrund-
satser i sambhällsläran, för ått om möjligt däm-
ma den mot medborgerlig frihet och betryg-
sadt rättstillstånd ilande tidsfloden. I stället
ör att leda den allmänna rörelsen, söker man
qväfva den, och detta bedröfliga skådespel er-
bjudes af alla tyska stater; ty öfverallt ser man
styrelserna i den bittraste osämja med sina un-
dersåtares önskningar och förhoppningar, och
derföre råder i hela Tyskland missnöje, oro
och djup inre söndring, samt en obelåtenhet
med ställningar och förhållanden, hvilken en-
last genom fruktan, polismakt och våld kan
hållas inom Jydnadens gränsor. Måtte Gud be-
vara oss från all hemsökelse af krig, under
denna olyckliga tid! Utbröte något sådant, så
skulle vi antingen blifva tillintetgjorda såsom
nation, eller först efter långa och rysliga lutt-
ringar i olyckan kunna vakna till en bättre
framtids morgon.
Väl är den tankan allmän i Tyskland, att vi
innu en gång nödgas genomlefva ett sådant år
som 4806, innan denna morgon gryr; och i
verkligheten ligger också denna tanka nära till-
hands; ty endast olycka och förnedring tyckas
förmå öppna ögonen på oss och stålsätta sin-
nena. Och dock behöfdes här ej mer än en
ädel och skicklig regent, som förstode sin tid
och sin stora bestämmelse, för att, med tillbjelp
af hvad här redan finnes lefvande och vaket,
dana ett samhälle och ett folk, som skulle in-
taga ett ibland de främsta bladen i mennisko-
slägtets häfder.
Hvad jag här yttrar är visst icke någonting nytt
och obekant; man känner och begriper det all-
mänt i hela Tyskland, cch äfven i våra furstars
och konungars rådskamrar. I dessa vet man
också ganska väl att man förlorat all popula-
rilet, alt man bar nationens pluralitet bestämdt
emot sig. Man är ej heller känslo!ös dervid:
ty fastän vårt folk saknar en verklig och sann
konstitution, så äga dess gemensamma åsigter
det oaktadt sin vigt. Och klandret är ingen-
städes biltrare än hos: oss, ty allmänna omdö-
met har hör blifvit vandt att yttra sig utan
förbehåll (?). Vår konung är framför många
andra en man af snille och kunskaper; mer
genom sin omgifning bar har han olyckligtvis
blifvit indragen i den politiska riktning, som
kämpar emot folkets önskningar och tidens-åsig-
ter. Då folket vet, att han i grunden icke är
sjelf främmande för dem, så har det fått en
vana att vid hans tal och yttranden fästa för-
hboppningar, som sedan beröfvas fullbordan ge-
nom inflytanden utifrån, hvilka bringa honom
på andra tankar. Er konung, — yttrade ny-
ligen en fransman, som ofta har tillträde på
hofvet — är en man med bide snille och
bjerta; men han är omgifven af medelmåttor
dem han lemnar för stort insteg. - Omdömet
är sannt, men till hälften allenast; ty bland
Konungens omgifning finnas äfven män af öf
verlägsen talang, klar blick för samhällets till
stånd och fosterländskt sinne, ehuru konunger
företrädesvis anförtror sig åt andra, derföre at
de smickra hans fantasier om monarkien med
det kristliga fadersväldet.
I trots af allt detta vacklande och obeslut:
samma, spökar nu åter det gamla ryktet om er
under bearbetning varande representations!ör-
fattning med ständer. De polska oroligheterna
hafva- väckt vederbörandes häpnad öfver sir
ställning, sedan man icke längre kunnat dölja fö
sig att det stränga landtdagsbeslutet ingenting
förmått hos allmänna tänkesättet, och att del
nuvarande systemet saknar allt stöd hos folket.
ÅA ena sidan har man funnit polackarne orubb.
liga i sin nationalitet, och så känslolösa för al
den uppmärksamhet och alla de företräden man
slösat på dem, att de allt framgent ärna för-
blifva polacker och förnya försöken till sitt
fäderneslands återeröfring; å andra sidan har
man ändtligen hunnit begripa, att Preussens
tyska invånare icke hädanefter kunna qvarbållas
vid sin fordna tillgifvenbet för Hohenzollern:
konungahus, utan på ett vilkor, och detta är
att dynåstien måtte sträfva för Tysklands stor-
bet och enhet, samt ärligt gynna folkets frihet
och upplysning. Man har under sådana om-
ständigheter ej längre kunnat förbise att bryt-
ningen emellan styrelse och folk, att den djupa
förstämningen och modlösheten måste leda till de
förskräckligaste följder, i fall nöden en gång trä-
der för dörrn; och derföre är det, som man i sista
veckan börjat återtaga rådplägningarne om en
konstitution, hvilken denna gången funnit en
målsman och gynnare till och med i Prinsen
af Preussen, som annars alltid satt sig tvärt
H—K—————————m-—rårTÅkE— vv öjt