ras byråkratiska fördomar dessutom göra sig
gällande. Att en bankir skulle kunna vara
finansminister eller en industriidkare ställas i
spetsen för handelsdepartementet: att en han-
delskonselj skulle kunna sammansättas af prak-
tiskt sakkunniga män: att en bandelsdomstol
skulle kunna finna sina ledamöter inom köp-
mansklassen: att bkandelskamrar, sammansatta af
köpmän och industriella, skulle kunna vårda
handelns och industriens intressen, blifva hörda
öfver alla med detta i sammanhang stående
ange!ägenheter och förändringar och få afseende
fästadt vid sina utlåtanden: — allt sådant är me-
sopotamiska för våra byråkrater och system-
fabrikanter, och afskys af dem lika mycket
som det fruktas; ty huru skulle det då gå
med den hittills godkända ofelbarheten af de-
ras egen visdom och vigt? — Till följd af när-
varande åsigter består derföre vår handelskon-
selj — vårt högsta embetsverk i handelsangelä-
genheter — af tre statsministrar, hvilka af den
europeiska handeln begripa jemnt så mycket
som de heliga tre konungarne af österland.
Men af samma orsak ser man också folkets
motstånd emot styrelsen i frågan om handels-
lagstiftningen ökas oupphörligt, med:n fram-
skridandet med tidehvarfvets åsigter och upp-
täckter hämmas öfverallt, genom dess under-
ordnande under embetsmannakastens godtycke.
I närvarande ögonblick gäller detta företrä-
desvis om bankväsendet och penningförhållan-
derna. Fredrik II väckte Preussen för första
gången ur dess dvala, och sökte förskaffa det
förut endast jordbrukande folket något sinne
för industri. Det skedde genom understöd åt
fabrikanter och industriella hufvuden, som han
drog in i landet medelst ett prohibitifsystem
samt stiftelsen af de begge stora penningean-
stalterna banken och sjöhandelsinrättningen.
Han gjorde sig sjelf till bankir, köpman ochi
fabrikant. Detta var ypperligt för den tidens
förbållanden; men nu mera, efter sjutio års
förlopp under alldeles förändrade omständighe-
ter, vilja vederbörande alltjemnt fasthålla vid
denna kungliga monopoliserande bank och denna
kungliga sjöbandel, som tillgodogör en så stor
del af landets industri uteslutande för statens
egen räkning.
Ett dylikt system kan ej vara annat än högst
menligt för nationalförmågans ostörda utveck-
ling; och likväl är det endast denna kraft,
som kan värna sambhäll!et när hotande framtids-
äfventyr stunda. Polska oroligheterna visajust
nu hvad det östra Europa måste förr eller
sednare bringa öfver oss; ty icke blott den
polska nationaliteten kommer att en gång åter-
börda från oss sitt fådernearf, utan det slaviska
elementet skall dermed träda i förbund; och
det är icke något tomt svärmeri, när vi här
i Berlin höra polackarne yttra att de en gång,
förenade med sina stamförvandter rysserne,
skola lära Tyskland att det fordom innehades
af slaver, ända till Elbens utlopp. ÅAiven
inom Ryssland är denna stora på eröfringar
syftande Slaviska Förening en vidt utbredd
åsigt, parad med djupt hat emottyskarne. Sam-
tidigt härmed hotar oss vestera; ty fransmän-
nen hafva gjort Rhengränsen till en national-
id och skola vid första tillfälle räcka ut han-
den efter venstra Rhenstranden, hvilken är allt-
för mycket inbjudande, sedan de redan ägt den
en gång och i halftannat århundrade skilt El-
sas och Lotbringen från Tyskland. Icke min-
dre lust hysa Danskarne att för alltid skilja
Schleswig-Holstein från Tyskland och förvandla
de begge hertigdömena till danska provinser.
Slutligen ville väl Holland taga Luxemburg i
odelad besitining, eller B:lgien gripa derefter.
Men huru skall väl Tyskland kunna bjuda spet-
sen åt alla dessa motståndare, om det icke ge-
nom enig kraft känner sig vara ett enda folk
och under frihetens baner kan bilda en sam-
drägtig här?... Man kaste blott en blick på
kartan öfver Tyskland, och man skall finna
detta land styckadt i 38 olika stater; man be-
trakte dessas styrelser och man skall se dem
i full kamp emot tidens framåtskridande rörelse.
Vår största olycka är skilnaden emeilan katoli-
ker och protestanter, att sjeliva kristendomen
söndrar oss, och att de två stora skärfvorna
dessutom äro spruckna öfverallt i otaliga små
bitar, oförenliga sinsemellan. Ovilja och köld
herrska ej blott emellan de särskilda samhälle-
nas och kyrkornas ledamöter; deras styresmän
blanda sig i striden och underblåsa tvädrägts-
lågan derigenom ännu mer. Istället för att
eftersträfva enighet och fördragsamhet på huma-
nitetens väg och stt öfverlåta tvisternas förlik-
ning åt den fria öfvertygelsens makt, far man
fram med förföljelser och besvärjer upp fana-
tismen. I Preussen vill man inskränka den fria
vetenskapen, d.n medgifna samvetsfriheten, och
återställa den fornprotestantiska kyrkans tros-
SE ————————————— — — ——
Jag fick i går bref ifrån Paris, som fordrar
min ckyYyndecemn man 2Starroca Alt DVat var MIT