nen har nyligen på renn till Steineld lidit nåt
son skada, hvilken försv nu blifvit bemärkt.
Vi måste taga Alfreds kabrivet och jag begag-
nar det lilla dröjsmålet, för att annu en gång
säga farväl.v Hoa aflade härvid itten, men
knappt var det gjordt, förr än betjunten an-
mälte, att det var förspänt. Farväl goda
tant! ropade Alvina och skyndade ut. Dihon
var i begrepp att med Alfred uppstiga i a-
brioleten anmälde kusken, att han måste tag
en annan väg, i anseende till en brobyggnad,
som denna morgon företagits och hvilken spär-
rade den genaste vägen till Stammbruch.
Godt att tant icke hörde det, sade Alvina
i det bon satte sig jemte Alfred, vid de små
hinder som i dag möta vår resa, skulle hon
erinra sig hvad du nyligen berättat oss, om
de gamle grekernas vantro, hvilka vid hvarje
tillfällighet, som nödgade dem att vända om
på en anträdd väg, ansågo det för en vink af
goda gudar att blifva hemma.
Alfred hade ej tidatt svara henne, ty en
SEpres ankom och framlemnade till honom ett
ref.
Från Steinfeld,, ropade han förundrad, i det
han hastigt öppnade biljetten.
Min Gud! inföll Alvina, olycksbändelsen,
det anar mig, har visst haft svåra följder och
den arme Victor har insjuknat.
Nej! han mår väl och är redan öfver alla
berg och som det synes för alltid,, svarade
Alfred, sedan ban hastigt genomögnat de få ra-
derna. i
Inte möjligt! du skämtar; b on fat-
tade brefvet, Victor skref v iu gök Fond