Alvina nedslog ögonen vid denna anmärkning.
Du har rätt, sade hon, och jag blyges nästan
sjelf öfver min sällsamma ängslan; jag vill ock,
så mycket det är mig möjligt, söka öfvervinna
den och lugn och glad visa-mig för sällskapet.
Kanhända förlorar sig under detta bemödande
det sorgliga anlaget ti!l min nedslagenhet.
Alfred berömde denna föresats, dock tycktes
han nästan sjelf behöfva fatta ett dylikt beslut.
Med en viss högtidlighet rörde sig de öfrige
till Stammbruch redan ankomne gästerna i de
med nyfikenhet granskade rummen, öfverhopade
med loford den glade värden, som på ett så
förträffligt sätt gjort gemaken tillgängliga och
likväl dervid icke bannlyst den gamla tidens
smak, som öfverallt i föremålens ordnande bi-
behållit sin rätt. .
Men hvart taga Steinfeldarne vägen ? frågade
Helena efter helsningen och log misstroget, då
Alvina meddelade henne nyheten om Victors
afresa. — Det är ett skämt,, trodde hon, vis-
serligen icke annat — ett skämt — som ut-
vecklar sig till en maskerad. Och denna snart
högt uttalade tanka delade sig till de kring-
stående, som förut tillskrifvit den unge frans-
mannens hastande bortresa politiska orsaker.
Men Helenas yttrande föranledde hos en delaf
sällskapet en förmodan, att de skulle blifva öf-
verraskade af någon hemlig tillställning, och att
man borde vara förberedd på det ovilkorliga
intryck, som äfven den naturligaste händelse ge-
nom oväntad uppenbarelse frambringar. Lika-
som nervsvaga damer under teaterföreställnin-
gar vänta på att ett skott skall lossas, emotsåg
man någon väntad katastrof, — men machini-