55 (Insändt.) — DEN GOTLÄNDSKA HÖTJUGAN. I JV G7 c Aftonbladet för d. 24 Mars d.å. omtalas, i ett bre från hr Jokn Nathorst i norra Amerika, att de brukas en sorts Hötjuga (Pitchfork), som prisa för att vara mycket förmånlig, såsom i hög gra arbetsbesparande. Han utropar dervid: Det tord dock i Sverige ej blifva så lätt att få den i all mänt bruk. Jag kan ej hjelpa det; men svensk landtmannens sätt att handtera hö och säd me händerna förefaller mig helt och hållet likt india nernes sätt att äta, neml. med fingrarna, emedai de ej förstå att begagna gaffel och sked. — In sändaren har också med förundran sett, att dett nyttiga åkerbruksredsksp varit alldeles obekant många svenska landskaper. Dock är det icke för hållandet i alla; ty på Gotland brukas ett slag hötjuga, som måste vara af samma beskaffenhe som den nordamerikanska (och engelska ?), åtmin stone svarar hon i nytta fullkomligt deremot. Der på Gotland brukliga hötjugan är dock af 2 slag en större och en mindre. Den mindre, som på ön kallas Riss-tjuga eller Rist-tjuga, har endas tvänne horn, är jemförelsevis kort och begagna: endast för att freamskaffa höet från ett ställe til ett annat på samma höskulle. Den större, som kallas Hö-tjuga eller Stor-tjuga och efter all an ledning måste vara enahanda med den N. Amer Pitch-forken, är trehornig. Skaftet och de tvänne starkaste hornen utgöra ett stycke; dessa horn ärc försedda med temmeligen långa och hvassa jernspetsar och s:å hvarandra mycket nära, med 9 til högst 42 tums afstånd mellan spetsarna. Men jus! vid dessa begge horns föreningspunkt med skaftet är det tredje hornet fastspikadt; det böjer sig ut som en vidt gripande qvartcirkel, så att dess spets befinner sig åtminstone 41!, aln eller mera ifrån något af de andra hornens spetsar. Detta tredj: horn, som icke är jernadt, liknar till sin ställning Något tummen på en hand, och kallas derföre ptumlingen. Denna tjuga, som icke allenast är af stort gagn vid pålassande af hö och sädiskrinlor ute på marken, är icke mindre beqväm, när nan. antingen vill rymma upp hö eller halm på n högt liggande skulle ifrån sjelfva marken eller n låg höskrinda, eller också då sådant måste bäas t. ex. från ett tröskverk till någon lada öfver n vidsträckt gård; ty de omkring a. aln långa iornen med sin vidt gapande tumling göra, att nan i ett grepp kan fatta och bära mer än 6 gåner så mycket på en gång som då man bär det i amnen, och det åtminstone 3 alnars långa skaftet ör, att man kan räcka högt dermed. Tager man ckså väl fast med hornen om foderfånge i, genom tt packa det emot den öfriga massan, så tappas lögst obetydligt på vägen. Den landthushållare, som inser värdet af detta edskap, kan således när som helst förskrifva det från Gotland; ty det finnes der ingen torpare, om ej eger den trehorniga hötljugan. Han beöfver således hvarken gå till Wisconsin eller Tiliois efter henne; ty hon kan der icke vara bättre, n den gotländska. — Dock, det vore väl icke örsta gången som svensken gått öfver ån efter alten! Gotiändning.