55 (Insändt.)
— DEN GOTLÄNDSKA HÖTJUGAN. I JV G7 c
Aftonbladet för d. 24 Mars d.å. omtalas, i ett bre
från hr Jokn Nathorst i norra Amerika, att de
brukas en sorts Hötjuga (Pitch- fork), som prisa
för att vara mycket förmånlig, såsom i hög gra
arbetsbesparande. Han utropar dervid: Det tord
dock i Sverige ej blifva så lätt att få den i all
mänt bruk. Jag kan ej hjelpa det; men svensk
landtmannens sätt att handtera hö och säd me
händerna förefaller mig helt och hållet likt india
nernes sätt att äta, neml. med fingrarna, emedai
de ej förstå att begagna gaffel och sked. — In
sändaren har också med förundran sett, att dett
nyttiga åkerbruksredsksp varit alldeles obekant
många svenska landskaper. Dock är det icke för
hållandet i alla; ty på Gotland brukas ett slag
hötjuga, som måste vara af samma beskaffenhe
som den nordamerikanska (och engelska ?), åtmin
stone svarar hon i nytta fullkomligt deremot. Der
på Gotland brukliga hötjugan är dock af 2 slag
en större och en mindre. Den mindre, som på
ön kallas Riss-tjuga eller Rist-tjuga, har endas
tvänne horn, är jemförelsevis kort och begagna:
endast för att freamskaffa höet från ett ställe til
ett annat på samma höskulle. Den större, som
kallas Hö- -tjuga eller Stor-tjuga och efter all an
ledning måste vara enahanda med den N. Amer
Pitch-forken, är trehornig. Skaftet och de tvänne
starkaste hornen utgöra ett stycke; dessa horn ärc
försedda med temmeligen långa och hvassa jern-
spetsar och s:å hvarandra mycket nära, med 9 til
högst 42 tums afstånd mellan spetsarna. Men jus!
vid dessa begge horns föreningspunkt med skaftet
är det tredje hornet fastspikadt; det böjer sig ut
som en vidt gripande qvartcirkel, så att dess spets
befinner sig åtminstone 41!, aln eller mera ifrån
något af de andra hornens spetsar. Detta tredj:
horn, som icke är jernadt, liknar till sin ställning
Något tummen på en hand, och kallas derföre
ptumlingen. Denna tjuga, som icke allenast är
af stort gagn vid pålassande af hö och sädiskrin-
lor ute på marken, är icke mindre beqväm, när
nan. antingen vill rymma upp hö eller halm på
n högt liggande skulle ifrån sjelfva marken eller
n låg höskrinda, eller också då sådant måste bä-
as t. ex. från ett tröskverk till någon lada öfver
n vidsträckt gård; ty de omkring a. aln långa
iornen med sin vidt gapande tumling göra, att
nan i ett grepp kan fatta och bära mer än 6 gån-
er så mycket på en gång som då man bär det i
amnen, och det åtminstone 3 alnars långa skaftet
ör, att man kan räcka högt dermed. Tager man
ckså väl fast med hornen om foderfånge i, genom
tt packa det emot den öfriga massan, så tappas
lögst obetydligt på vägen.
Den landthushållare, som inser värdet af detta
edskap, kan således när som helst förskrifva det
från Gotland; ty det finnes der ingen torpare,
om ej eger den trehorniga hötljugan. Han be-
öfver således hvarken gå till Wisconsin eller Tili-
ois efter henne; ty hon kan der icke vara bättre,
n den gotländska. — Dock, det vore väl icke
örsta gången som svensken gått öfver ån efter
alten! Gotiändning.