t. ex. populationen i Skottland, hvilket ligger under samma latitud som Syerge emellan Stockholm och Carlskrona, men till en stor del långt mera oländigt än den delen af Sverge, så blir den slutsatsen obestridlig, att Sverge kunde föda ett flerdubbelt antal invånare än nu. Om hirtill lägges, att arbete och bergningsutvägar detta oaktadt i Sverge saknas för en stor mängd menniskor, samt pauperismen, nöden och deraf härledda brott emot äganderätten hos oss visa sig i ett årligt tilltagande, på samma gång som det påmånga ställen är stor brist på arbetande händer, och own slutligen hela detta beklagansvärda missförhållande uppkommit cch tillvext under tillvaron af tvångsförfatiningar i alla riktningar; måste man då icke nödvändigt ledas till den andra slutföljden, att orsaken ligger i sjelfva inskränkningarna å näringsfritketen, och att det åtminstone kunde vara värdt försöket, att upphäfva dessa inskränkningar, helst då den civiliserade verldens öfriga länder, det ena efter det andra, gifvit exemplet deraf, men deremot intet enda land finnes, der mar, sedan näringsfriheten en gång blifvit införd, återvändt till skråsystemet? Eller, om man bestrider denna slutföljd, men premisserna dertiil likväl stå fast, hvilket annat botemedel vilja då näringstvångets förfäöktare föreslå, och om de hafva ett sådant, hvarföre kunna de aldrig komma fram dermed, annat än i obestämda exklamationer öfver tidens förderf, oordningar Oo. s. v., hvilket allt tillkommit under det tvånget och vexationerna ännu fortara? Men då man sålunda slutligen måste komma till den punkten — och dit hafva otvilfve!aktigst både Regering och Sänder redan kommit — att det icke blott vore oklokt, utan till cch med är reut af omöjligt att föra sakerna tillbaka och draga till tvångsbanden starkare än hvad de för närvarande äro tillknutna, hvilket skulle förutsätta ingenting mindre, än att upphäfva bela patentoch fabriksfriheten; då Rikeis Ständers vid flere riksdagar afgifna betänkande i ämnet derföre också alla gått ut på en förärdring till större näringsfrihet än hittills, så kan frågan numera också endast blifva: huru långt skall denna få utsträckas? Vi hafve i detta hänseende hört berättas om en plan, som skulle gå ut på att borttaga föreskriften om läroår, men bibehålla föreskriften om skicklighetens dokumenterande. Detta är en medelväg, hvars motif visserligen är berömvärdt, men hvarmed man, i vår öfvertygelse, skall vinna föga eller intet i det stora hela. Skälet för detta omdöme är lätt att inse. Den återstående inskränkningen blir icke tillräcklig för att förekomma den konkurrens, som en del näringsidkare frukta; men den är redan nog stor för att tillintetgöra hvad som egentligen måste förstås med näringsfribet, nemligen friheten för hvar och en att föda sig på hvad lofligt sätt man behagar; det är ett binder för kapitalernas tillträde till, och understöd åt handeln och handtverken, och bvad som utgör det betänkligaste för den borgerliga klacsen sjelf, det stänger den möjlighet, som vi i den förra artikeln, i Aftonbladet för fredagen i förra veckan, visade utgöra det vigtigaste inom denna klass, nemligen att om för många medlemiar al ett handtverk eller näring på ett ställe uppstått, en eller annan af dem må hafva ett tillfälle öppet, ait för längre eller kortare tid egna sig ät en annan handtering, hvaraf ban kunde hafva god utkomst; ty det faller af sig sjelf att sådant icke lärer ske, om vilkoret derför blir, att hvarje gång aflägga mästarprof i ett nytt handtverk. Dessutom finnes ett stort antal menniskor, som möjligen kunna öda sig af handarbete, utan att derföre vara i stånd att afligga mästarprof, och det blir för ändamålet med näringsfriheten, från hela samhällets ståndpunkt, alltid af stor vigt att dessa icke må utarmas och falla fattiganstalterna eller föngelsebudgeten till last. Det måste då äfven vara en vigtig fråga, som har det största inflytande på niringslagstiftningen, att undersöka, huruv:da samhället är skyldigt, att för detta ändamils vinnande medgifva näringsfriheten såsom ett medel. Efier vår öfvertygelse ligger redan ett sådant medg:fvande, Will principen, i hela sam-i bällsinrättningen. Actingen man nemligen betraktar vår grundlag, eller den borgerliga lagen, skall man finna att dessa lagar på det mest bestämda sätt uttalat den grunudsatsen, att hvarje å svensk jord befintlig person, man eller qvinna, icke blott bar en rätt att existera, utan äfven att staten på flera sätt försäkrat individen om skydd för denna existens. Sålunda kan t. ex. icke slafveri ega rum; ingen har rätt att sälja sin egen person itill en annan; staten har gått så långt i omtankan för detta skydd, att den icke blott stadgat en mängd ansvarsbestämmelser i missgerningsbalken, för den som våldför sig på någon annans person eller beröfvar någon dess frihet, utan den har till och med genom grundlegen förbjudit Konungen att inskränka den personliga existensen genom förbud att vistas hvar som helst inom riket, och förpligtat honom ait låta en hvar bifva dömd af rätt domstol och så vidare. Det torde anses såsom en öfverloppsgerning att vilja bevisa, alt samhället sålunda erkänt rät tigheten att existera; men vid närmare under-. VR ala s a gas SÅ TR RA är JT: ha AR än