t. ex. populationen i Skottland, hvilket ligger
under samma latitud som Syerge emellan Stock-
holm och Carlskrona, men till en stor del långt
mera oländigt än den delen af Sverge, så blir
den slutsatsen obestridlig, att Sverge kunde fö-
da ett flerdubbelt antal invånare än nu. Om
hirtill lägges, att arbete och bergningsutvägar
detta oaktadt i Sverge saknas för en stor mängd
menniskor, samt pauperismen, nöden och deraf
härledda brott emot äganderätten hos oss visa
sig i ett årligt tilltagande, på samma gång som
det på- många ställen är stor brist på ar-
- betande händer, och own slutligen hela detta
beklagansvärda missförhållande uppkommit cch
tillvext under tillvaron af tvångsförfatiningar i
alla riktningar; måste man då icke nödvändigt
ledas till den andra slutföljden, att orsaken lig-
ger i sjelfva inskränkningarna å näringsfritketen,
och att det åtminstone kunde vara värdt för-
söket, att upphäfva dessa inskränkningar, helst
då den civiliserade verldens öfriga länder, det
ena efter det andra, gifvit exemplet deraf,
men deremot intet enda land finnes, der
mar, sedan näringsfriheten en gång blifvit in-
förd, återvändt till skråsystemet? Eller, om
man bestrider denna slutföljd, men premisserna
dertiil likväl stå fast, hvilket annat botemedel
vilja då näringstvångets förfäöktare föreslå, och
om de hafva ett sådant, hvarföre kunna de
aldrig komma fram dermed, annat än i obe-
stämda exklamationer öfver tidens förderf, oord-
ningar Oo. s. v., hvilket allt tillkommit under det
tvånget och vexationerna ännu fortara?
Men då man sålunda slutligen måste komma
till den punkten — och dit hafva otvilfve!aktigst
både Regering och Sänder redan kommit —
att det icke blott vore oklokt, utan till cch
med är reut af omöjligt att föra sakerna till-
baka och draga till tvångsbanden starkare än
hvad de för närvarande äro tillknutna, hvil-
ket skulle förutsätta ingenting mindre, än att
upphäfva bela patent- och fabriksfriheten; då Ri-
keis Ständers vid flere riksdagar afgifna be-
tänkande i ämnet derföre också alla gått ut
på en förärdring till större näringsfrihet än
hittills, så kan frågan numera också endast
blifva: huru långt skall denna få utsträckas?
Vi hafve i detta hänseende hört berättas om
en plan, som skulle gå ut på att borttaga före-
skriften om läroår, men bibehålla föreskrif-
ten om skicklighetens dokumenterande.
Detta är en medelväg, hvars motif visserligen
är berömvärdt, men hvarmed man, i vår öfver-
tygelse, skall vinna föga eller intet i det stora
hela.
Skälet för detta omdöme är lätt att inse.
Den återstående inskränkningen blir icke till-
räcklig för att förekomma den konkurrens, som
en del näringsidkare frukta; men den är re-
dan nog stor för att tillintetgöra hvad som e-
gentligen måste förstås med näringsfribet, nem-
ligen friheten för hvar och en att föda sig på
hvad lofligt sätt man behagar; det är ett bin-
der för kapitalernas tillträde till, och under-
stöd åt handeln och handtverken, och bvad som
utgör det betänkligaste för den borgerliga klac-
sen sjelf, det stänger den möjlighet, som vi i
den förra artikeln, i Aftonbladet för fredagen
i förra veckan, visade utgöra det vigtigaste inom
denna klass, nemligen att om för många med-
lemiar al ett handtverk eller näring på ett
ställe uppstått, en eller annan af dem må haf-
va ett tillfälle öppet, ait för längre eller kor-
tare tid egna sig ät en annan handtering, hvar-
af ban kunde hafva god utkomst; ty det faller
af sig sjelf att sådant icke lärer ske, om vil-
koret derför blir, att hvarje gång aflägga mä-
starprof i ett nytt handtverk.
Dessutom finnes ett stort antal menniskor,
som möjligen kunna öda sig af handarbete, u-
tan att derföre vara i stånd att afligga mästar-
prof, och det blir för ändamålet med näringsfri-
heten, från hela samhällets ståndpunkt, alltid af
stor vigt att dessa icke må utarmas och falla
fattiganstalterna eller föngelsebudgeten till last.
Det måste då äfven vara en vigtig fråga, som
har det största inflytande på niringslagstiftnin-
gen, att undersöka, huruv:da samhället är skyl-
digt, att för detta ändamils vinnande medgifva
näringsfriheten såsom ett medel.
Efier vår öfvertygelse ligger redan ett så-
dant medg:fvande, Will principen, i hela sam-i
bällsinrättningen. Actingen man nemligen be-
traktar vår grundlag, eller den borgerliga la-
gen, skall man finna att dessa lagar på det
mest bestämda sätt uttalat den grunudsatsen, att
hvarje å svensk jord befintlig person, man el-
ler qvinna, icke blott bar en rätt att existera,
utan äfven att staten på flera sätt försäkrat in-
dividen om skydd för denna existens. Sålun-
da kan t. ex. icke slafveri ega rum; ingen har
rätt att sälja sin egen person itill en annan;
staten har gått så långt i omtankan för detta
skydd, att den icke blott stadgat en mängd an-
svarsbestämmelser i missgerningsbalken, för den
som våldför sig på någon annans person eller
beröfvar någon dess frihet, utan den har till
och med genom grundlegen förbjudit Konun-
gen att inskränka den personliga existensen ge-
nom förbud att vistas hvar som helst inom ri-
ket, och förpligtat honom ait låta en hvar bif-
va dömd af rätt domstol och så vidare.
Det torde anses såsom en öfverloppsgerning
att vilja bevisa, alt samhället sålunda erkänt rät-
tigheten att existera; men vid närmare under-
-. VR ala s - a gas SÅ TR RA är JT: ha AR än