I utbyte mot dessa brister har stycket: sina ganska stora förtjenster. Man ser, att författaren med grundlighet och skärpa i blicken studerat allmogen. Af de mera utförda karaktererna framstå isynnerhet Stor-Svens och den godhjertade, högsinnade Anders, som tvenne ganska lyckade typer. Språket har hela den bondska naivet, den naturpoesi i ordställningar och uttryck, som hvarje uppmärksam betraktare med stort intresse finner hos vår allmoge. Det går genom hela arbetet en flägt af fullkomligt fosterländsk anda, det är rent sveriskt från den första. scenen. till den sista; det är svenskt äfven i sina fel, hvartill vi taga oss friheten att räkna titelbladet: Och detta är en stor förtjenst i en tid, då ståndshatet är på god väg att splittra nationaliteten, då man mera tar de stridiga. åsigterna, än det gemensamma fäderneslandet i betraktande. Ju flera föreningspunkter ett lands litteratur och konst, under sådana förhållanden, kunna uppställa, desto lyckligare, desto ärorikare både för landet och dess konst, dess litteratur. Måtte derföre denna nationella produkt njuta all den framgång, den verkligen ur många synpunkter förtjenar! Måtte den bibehålla sig på en repertoir, der den häfdar sin plats vida framför den mängd utländskt gods, som man utan just mycken urskiljning temligen handlöst inpraktiserat. Lagern, såsom vermländningar, tillhör herrar Jolin och Hjortsberg. Begge förde, med sannt studium och tröffande uppfattning, både af bondens oeh dialektens egenheter, sina roler. Hr Söderberg, som den sjelfuppoffrande älskaren Anders, hade ett par verkligt lysande ögonblick, ehuru vermländskan icke ville falla sig så väl i hans mun, som i de förutnämde skådespelarnes.. Hr Strandberg sjöng väl och dök väl efter den sjunkande Anna. Hr Svensson återgzaf målande karakteren af en hugstolt och sjelfmyndig, svensk bonde, men viårdslösade alldeles dialekten. Fru Hjortsberg, som i Annas rol representerade styckets tragiska element, första hälften af det ,sorglustigan, var i yttringarne af ett svärmande, .mildt vansinne, ganska lycklig. Maåmsell Ström var en täck och naturfrisk vermländska, och mamsell Torsslow en så ståtlig och stolt; rik arftagerska, som någon vid Klarelfvens blåa vågor. De gamla, vermländska polskorna upptogos af publiken med högljudt yttrade sympathier, och hade det varit litet lägre till himlen, än nu på kongl. teatern är förhållandet, synes det fara värdt, att herr Petterssons djerfva Jössebärads-kast slitit sönder molnen. :Imedlertid torde det vara satt utom allt tvifvel, att dessa svenska folkdansar hafva ett bestämdt företräde framför de temligen andefattiga kosackoch tartar-dansar, i hvilka balettens personal alltemellanåt svettas på vår teaters tiljör. ,Systersonen, är, som titeln angifver, ett skämt, men ett skämt i temligen burlesk stil. Det vänder sig kring den någorlunda vanliga intrigen af en förklädning. En ung flicka, med det mest qvinligt täcka ansigte i ver!den, inbillar en gammal kokett, att bon, fl ckan, är ingenting mindre, än en förklädd karl. Det må förlåtas koketten, som vurmar på karlar, att Hon i detta hänseende låter missleda sig; föönes inga ksrlar till; skulle hon dikta eller drömma dem; hon tlefver uteslutande i och för det starkare köret. Men en ryttmästare, som, träffad likt blixten, efter några minuters sarsmanvaro, -har den hussarmessiga oförsyntheten att förklåra den unga damen sin kärlek, låter äfven, en stund derefter, inbilla sig, alt den hand ban tryckt så ömt, att de vackra ögon ban forskande blickat in i, att de läppar han, enligt alla konstens reglor, borde efter ja-ordet ha kysst, — att hela denna tjusande ensemble tillhör — under öfver alla vnder! — en karl! Det är att antaga för litet blick och för mycket menlöshet hos en ryttmästare. Han är för högt i graderna, att kunna öfverrumples som eu simpel kadett. När man blundar för denna, temligen bjerta osannolikhet, och icke fäster för mycken uppmärksambet vid det något grossiera i kokettens rol, kan dock pjesen icke förnekas egenskapen ett sätt muntert fördrifva den korta stund den varar. Ett i det närmaste nytt, fruktansvärdt sätt alt stjäla bar yppatsig i Stockholm. Fordom-! dags krälade tjufvarne i stoftet; nu komma de ur luften och krypa in genom vindskuporna. Under andra förhållanden kan det visserligen någon gång vara ljuft att ta ur luften — af alla slott äro luftslotten de, som man med me-l sta saknad vänder ryggen — men tjufvar, som änka sig ner ur den båa ethern, det är ändå något handgripligt, något alltför materialistiskt, man skulle kunna säga, något genänt, isyonerhet