I utbyte mot dessa brister har stycket: sina
ganska stora förtjenster. Man ser, att författa-
ren med grundlighet och skärpa i blicken stu-
derat allmogen. - Af de mera utförda karakte-
rerna framstå isynnerhet Stor-Svens och den
godhjertade, högsinnade Anders, som tvenne
ganska lyckade typer. Språket har hela den
bondska naivet, den naturpoesi i ordställningar
och uttryck, som hvarje uppmärksam betrak-
tare med stort intresse finner hos vår allmoge.
Det går genom hela arbetet en flägt af full-
komligt fosterländsk anda, det är rent sveriskt
från den första. scenen. till den sista; det är
svenskt äfven i sina fel, hvartill vi taga oss
friheten att räkna titelbladet: - Och detta är en
stor förtjenst i en tid, då ståndshatet är på god
väg att splittra nationaliteten, då man mera
tar de stridiga. åsigterna, än det gemensamma
fäderneslandet i betraktande. Ju flera före-
ningspunkter ett lands litteratur och konst, un-
der sådana förhållanden, kunna uppställa, desto
lyckligare, desto ärorikare både för landet och
dess konst, dess litteratur. Måtte derföre den-
na nationella produkt njuta all den framgång,
den verkligen ur många synpunkter förtjenar!
Måtte den bibehålla sig på en repertoir, der
den häfdar sin plats vida framför den mängd
utländskt gods, som man utan just mycken ur-
skiljning temligen handlöst inpraktiserat.
Lagern, såsom vermländningar, tillhör her-
rar Jolin och Hjortsberg. Begge förde, med
sannt studium och tröffande uppfattning, både
af bondens oeh dialektens egenheter, sina roler.
Hr Söderberg, som den sjelfuppoffrande älska-
ren Anders, hade ett par verkligt lysande ö-
gonblick, ehuru vermländskan icke ville falla
sig så väl i hans mun, som i de förutnämde
skådespelarnes.. Hr Strandberg sjöng väl och
dök väl efter den sjunkande Anna. Hr Svens-
son återgzaf målande karakteren af en hugstolt
och sjelfmyndig, svensk bonde, men viårdslösa-
de alldeles dialekten. Fru Hjortsberg, som i
Annas rol representerade styckets tragiska ele-
ment, första hälften af det ,sorglustigan, var i
yttringarne af ett svärmande, .mildt vansinne,
ganska lycklig. Maåmsell Ström var en täck
och naturfrisk vermländska, och mamsell Torss-
low en så ståtlig och stolt; rik arftagerska, som
någon vid Klarelfvens blåa vågor.
De gamla, vermländska polskorna upptogos
af publiken med högljudt yttrade sympathier,
och hade det varit litet lägre till himlen, än
nu på kongl. teatern är förhållandet, synes det
fara värdt, att herr Petterssons djerfva Jösse-
bärads-kast slitit sönder molnen. :Imedlertid
torde det vara satt utom allt tvifvel, att dessa
svenska folkdansar hafva ett bestämdt företräde
framför de temligen andefattiga kosack- och
tartar-dansar, i hvilka balettens personal allt-
emellanåt svettas på vår teaters tiljör.
,Systersonen, är, som titeln angifver, ett
skämt, men ett skämt i temligen burlesk stil.
Det vänder sig kring den någorlunda vanliga
intrigen af en förklädning. En ung flicka, med
det mest qvinligt täcka ansigte i ver!den, in-
billar en gammal kokett, att bon, fl ckan, är
ingenting mindre, än en förklädd karl. Det
må förlåtas koketten, som vurmar på karlar,
att Hon i detta hänseende låter - missleda sig;
föönes inga ksrlar till; skulle hon dikta eller
drömma dem; hon tlefver uteslutande i och för
det starkare köret. Men en ryttmästare, som,
träffad likt blixten, efter några minuters sars-
manvaro, -har den hussarmessiga oförsyntheten
att förklåra den unga damen sin kärlek, låter
äfven, en stund derefter, inbilla sig, alt den
hand ban tryckt så ömt, att de vackra ögon
ban forskande blickat in i, att de läppar han,
enligt alla konstens reglor, borde efter ja-ordet
ha kysst, — att hela denna tjusande ensemble
tillhör — under öfver alla vnder! — en karl!
Det är att antaga för litet blick och för myc-
ket menlöshet hos en ryttmästare. Han är för
högt i graderna, att kunna öfverrumples som
eu simpel kadett.
När man blundar för denna, temligen bjerta
osannolikhet, och icke fäster för mycken upp-
märksambet vid det något grossiera i kokettens
rol, kan dock pjesen icke förnekas egenskapen
ett sätt muntert fördrifva den korta stund den
varar.
Ett i det närmaste nytt, fruktansvärdt sätt
alt stjäla bar yppatsig i Stockholm. Fordom-!
dags krälade tjufvarne i stoftet; nu komma de
ur luften och krypa in genom vindskuporna.
Under andra förhållanden kan det visserligen
någon gång vara ljuft att ta ur luften — af
alla slott äro luftslotten de, som man med me-l
sta saknad vänder ryggen — men tjufvar, som
änka sig ner ur den båa ethern, det är ändå
något handgripligt, något alltför materialistiskt,
man skulle kunna säga, något genänt, isyonerhet