insjuknat i scharlakansfeber och att under sex veckor icke vore att tänka på att utsätta henne för fria luften och ansträngningen af en längre resa. Bestört öfver denna berättelse, åstundade han få se den sjuka, för att öfvertyga sig om hennes tillstånd. Ei ögonblicklig miss tanka genomfor bonom, men snart blef han öfvertygad om sanningen. Fru von Erbach förde hovom till sin lilla fosterdotters säng, der hon låg i feberaktig slummer. För att närmare se bennes ansigte, böjde 7den: misstrogne sig öfver henne. I samma ögonblick uppslog barnet ösonen, cch vid fostermodrens ord: Helena, se här. din far,, uppgaf hon ett gällt skri, åtföljdt af krampaktiga ryckningar. Den tillkallade läkarens bemödande lyckades väl att snart hämma paroxysmen, men då han erfor anledningen dertill, ålade han den bestörte fadren såsom en pligt, att icke nalkas den lilla före hennes fullkomliga tillfrisknande, för att icke förnya det intryck, som hans. första anblick måste hafva verkat på barnes nervsystem. — Full af Jedsnad öfver denna förklaring, men erkännande dess rigtighet, och i afseende tillika på den afmätta tider, som icke tillät honom ett lingt uppehåll, beslöt han att ofördröjligen afresa och lemna Helena ännu någon kort tid under fostermodrens vård. Denna gaf honom härvid den skenbart upprigtiga försäkran att, efter den bestämda tidens förlopp, sje:f tillföra honom det älskade barnet. Men hivu litet allvar hon måste haft med: detta löfte, wvisåde ett bref, som Felsman erhöll från henve vid den tid, då han väntade henne sjelf med barnet. Fru v. Erbach tillkännagaf deri, att He